En serie misslyckanden

Nästa dag kom jag åter igen upp rätt så sent, jag skyller fortfarande på jetlag, men slänger också in en smula utmattning från dagen innan. Efter den sega starten styrde jag kosan mot Little Inda igen för att äta frukost, mer Prata men också Nasi Lemak som är ris kokt i kokosmjölk, torkad ansjovis och jordnötter, en skiva gurka, chilisås, och lite friterad kyckling. Guideboken kallar det den definitiva Malaysiska frukosten. Själv föredrar jag Pratan.

Efter frukost tog jag bussen för första gången. Jag stog och velade lite ett tag på hållplatsen, för jag kunde inte hitta min hållplats i tidtabellerna. Jag har lärt mig att man inte kan lita på vad som står i guideböckerna för dragningen för busslinjer kan ändras. Till sist hittade jag vad jag sökt men det stod lite på sidan av så det var svårt att hitta. Målet var Bukit Timah naturreservat, Singapores högsta berg (jo, det är något med att bestiga berg) om man nu kan kalla det berg. På hela 166 meter tar det bara en kvart att ta sig till toppen om man går raka vägen. Utöver berget finns här också lite av vad som är kvar av den regnskog som en gång täckte större delen av ön.

Efter att ha spenderat rätt lång tid på bussen kom jag fram till hållplatsen och gick av. Dessvärre var detta utanför den detaljerade biten av min karta och jag kunde inte se något berg i närheten så jag kände mig minst sagt vilsen. Så jag gjorde vad varje vettig människa skulle gjort och gick till närmaste vuxna människa och frågade om hjälp. Det gick sådär då han inte kunde engelska, och inte heller nästa. Men den tredje visste precis vad jag letade efter och talade om att jag var på fel hållplats (Misslyckande nummer 1), men han skulle till samma hållplats som mig så vi tog nästa buss och när vi kom fram så pekade han mig i rätt riktning. Och här kunde jag också se ett berg så det verkade korrekt.

Idag var första gången som jag kände av solen, kanske var vädret annorlunda idag, eller så var det kanske för att jag var en bit från staden och att därför inte fanns något dis, men idag var det varmare än vanligt och solen brände mer. Typiskt då att jag inte tagit med någon solkräm eller myggmedel, som jag köpt just för att det rekommenderades om man skulle ut i naturen (Misslyckande nummer 2).

2015-03-23_12-45-17Efter att ha gått en bit kommer jag fram till början av reservatet, en stängd grind, och en skylt. På grund av arbete är parken stängd (Misslyckanden nummer 3). Inte mycket att göra, bara att vända tillbaka och köra plan B (eller snarare vad jag tänkt gör efter Bukit Timah), Chinese Garden and Japanese Garden.

2015-03-23_12-49-21På väg tillbaka till busshållplatsen ser jag att den ovanpå den viadukt som jag tidigare gått under så ligger det järnvägsräls, men bara ovanpå viadukten, på båda sidor om den är det ingen räls, bara mark där det en gång har varit räls (samt en skylt så rostig att man inte kan se vad det kan ha stått på den). Lite längre bort ser jag även folk som går så det verkar ha varit någon vandringsled eller liknande.

2015-03-23_13-05-40Vid busshållplatsen letar jag sedan upp en buss som går till närmaste tunnelbanestation, och efter att ha dubbelkollat med chauffören är det till att åka buss igen. På vägen upptäcker jag något jag missat tidigare, busshållplatserna är väldigt praktiskt namngivna. Exempel är ”bef 3rd Avenue” som ligger strax korsningen till 3rd Avenue, eller ”opp Automech” som ligger på andra sidan gatan från Automech (någon sorts bilverkstad) eller ”Blk 229” som ligger framför ett hus med 229 skrivet med stora siffror. Jag misstänker dock att hållplatserna på andra sidan gatan får andra namn, vilket skulle kunna vara smått förvirrande.

2015-03-23_13-34-442015-03-23_13-28-49Efter ett tag kommer vi fram till slutstationen för bussen där jag byter till tunnelbana och efter ett byte är jag framme vid Chinese Garden (och Japanese Garden som ligger bredvid). På lite avstånd och initialt så verkar parken rätt så OK, om än dock lite tom, men efter att ha gått omkring ett tag så börjar jag inse att detta också är ett misslyckande. Det första tecknet är att en del byggnader är instängslade för renovering (Misslyckande nummer 4).

2015-03-23_13-38-57Jag började här ana oråd, men ville inte ge upp riktigt ännu utan gick tappert vidare mot bonsai-trädgården. Bonsai-trädgården är vad det låter som, massor av bonsai-träd i krukor snyggt uppställda i långa rader. Dessvärre ligger alltihop bakom ett staket med en låst grind, så jag kunde bara se det på avstånd, och bara de närmaste träden (Misslyckande nummer 5).

Jag tänker ge trädgården en chans till och styr istället not sköldpaddsmuseet, som skryter med att vara det största i sitt slag, med mer än 3000 individer och 1000 olika arter. Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig, men det var vid det här laget inte helt oväntat att även detta skulle vara lite sämre än vad man hade förväntat sig. En stor del av sköldpaddorna hålls i akvarium/terrarium, med olika mängder vatten i, olika antal sköldpaddor (1-3 stycken) och inget mer. De större sköldpaddorna hålls istället i betong-bassänger som är lika tomma och lika upphetsande och sköldpaddorna är inträngda i något hörn för att få skugga. Det som räddar det hela lite är att de hade en lite trädgård med en dam och en bro över. I denna trädgård fanns det massor av sköldpaddor. De flesta var rätt passiva man när man kom när kunde man höra ploppande av sköldpaddor som hoppade ner i vattnet. Eller se hur de drog sig in i sina skall. Det var också kul att se hur många sorters sköldpaddor det finns och hur olika de ser ut. Men det går inte att undvika att detta var Misslyckande nummer 6.

2015-03-23_13-43-59 2015-03-23_13-47-43 2015-03-23_13-49-07

2015-03-23_14-10-19Jag tänker nu överge den kinesiska trädgården och hoppas på bättre tur i den japanska, men på väg dit börjar den huvudvärk som sakta har utvecklats bli lite väl markant (misstänker vätskebrist, solen har legat på rätt så bra) så när jag ser en skylt som säger att tunnelbanan nu bara är 800 meter bort så låter det som en bättre idé att överge hela projektet. På väg till tunnelbanan ser jag en kvinna som är ute och går (fantastiskt, jag var inte den enda besökaren i parken) och som på typiskt asiatiskt vis skyddar sig mot solen med ett paraply. Inspirerad, och efter att ha bestämt mig för att vid 31 års ålder så kan jag svälja min stolthet, så får jag äntligen någon användning av det paraply som jag släpat runt på varje dag och gör samma sak.

På tunnelbanan på väg tillbaka håller jag på att somna ett antal gånger, men det kan ha berott på att det tog närmare 50 minuter att ta sig in till de centrala delarna igen. Väl inne i stan kan jag konstatera att solen inte är lika stark längre tack var lite lätta moln. Men jag har hunnit utveckla en lätt rosa ton på armarna.

Jag tänker att jag borde i alla fall göra någonting produktivt denna dag, så jag gör ett nytt försök till att få en utsikt över stan, på det andra stället jag försökte med tidigare. Idag hade inte något event så man kan få åka upp om man vill, men det kostar S$25 (150 kr), och riktigt så viktigt är det inte för mig så jag skiter i det (Misslyckande nummer 7). Här gav jag upp totalt och gick tillbaka till hotellet och vilade en stund. Så här i efterhand tror jag att det högsta jag någonsin kom var i Gardens by the Bay, antingen i Supertree Grove eller i Cloude Forest, vilket inte är särskilt högt alls.

2015-03-23_18-13-47Efter att ha vilat och fyllt på med vätska så begav jag mig till Boat Quay för att äta. Jag är säker på att jag tidigare hade sett ett ställe som serverade Satay, men hur jag än letade kunde jag inte hitta det igen (Misslyckande nummer 8), utan fick ta ett ställe som serverade kinesisk mat istället. Stekt kyckling med chili och Sichuanpeppar. Sichuanpeppar är rolig för det är inte någon peppar utan någon annan sorts växt som har en lätt bedövande effekt på tungan. Detta tillsammans med chili kan ge väldigt intressanta resultat.

Mätt och med nytt mod begav jag mig av mot Bugis där det skall finnas en basar. Dessvärre visste jag inte exakt vart (hade ingen karta över området, bara en vag beskrivning om andra sidan av Victoria Street), så jag hängde på ett par västerlänningar som såg lite turistiga ut och hoppades de var på väg till samma ställe. Efter ett tag visade det sig att de var inte på väg dit jag ville. Så jag velade runt lite i ett stort köpcenter, men måste till sist erkänna fakta, jag var it i Bugis utan någon aning om vart jag skulle (Misslyckande nummer 9). På väg tillbaka till tunnelbanan ser jag det dock, tvärs över gatan (Victoria Street). En överbyggd gata med massor av stånd där det såldes saker, bland annat ett ställe där de sålde juice från fler frukter än du hittar i en vanlig svensk fruktaffär. Huvudtemat för stället verkade vara kläder, det fanns massor av små butiker som sålde allehanda sorters kläder, hopbundet av smala gångar där man lätt kunde gå vilse.

2015-03-23_19-21-15 2015-03-23_19-34-03 2015-03-23_19-37-32

Det hela fortsatte även i nästa kvarter men där var det mer tältstånd utomhus. I ett av dem såldes det massor av CD-skivor, alla med kinesisk musik vad jag kunde se. Jag fick en idé och frågade hon som sålde skivor om hon hade några med Teresia Teng, och hon visade vart de stod. Men då låttitlarna bara stod på kinesiska var jag tvungen att fråga om hon hade någon med låter Tian Ming Ming. Hon visste inte vad det var för någon, så hon frågade en äldre kvinna som satt där inne (hennes mor kanske?) som direkt visste vilken låt det var jag menade (den hette Tian Mi Mi, och även om jag hade vetat det hade jag säkert uttalat det fel). Efter detta gick det snabbt för henne att hitta en skiva med den låten på, så jag är nu stolt ägare av en CD-box med 3 skivor med Teresia Teng, varav jag bara vet att en låter är bra. Men för 60 kronor känns det helt OK. Den äldre kvinnan och hon som sålde skivorna hade i alla fall väldigt roligt åt et hela, så om inte annat förgyllde jag deras dag lite grann.

Nöjd med att ha lyckats med något under dagen drog jag till Clarke Quay och Brewerks och testade deras egenbryggda IPA. Klart bättre än den jag provade tidigare (tillsammans med Chili Krabban). Dock verkade de inte ha någon aning om hur man tappar upp öl på det stället, det var det söligaste jag har sett.

Nästa dag testade jag frukosten på hotellet, vilken serverades i vad som antagligen varit ett garage (hade rätt storlek och en stor öppning mot en bakgata i ena ändan), för att sedan gå upp och packa. Färdigpackad spenderade jag lite tid med att skriva dagbok och åkte sedan till flygplatsen. Senare upptäckte jag att jag måste ha glömt mitt handsfree sett på hotellet, alternativt tappat det någonstans (Misslyckande nummer 10).

En sak som jag har velat göra under hela resan var att testa lite afternoon tea, Singapore är ju trots allt en gammal Brittisk koloni så de har fått en del i arv (som att köra på vänster sida, att gå uppför trappor på vänster sida förutom ibland, osv.). Men av någon anledning har det inte helt enkelt inte blivit av. Som tur är finns det en kedja affärer som säljer te som heter TWG Tea som också serverar afternoon tea hela dagen till rimliga priser (till skillnad från teet som de säljer för det ynka priset av valfri kroppsdel). Och som tur är finns de på flygplatsen, i alla terminaler. Så min plan var att jag skulle avnjuta min sista tid i landet med en äkta afternoon tea strax före lunch. Men när jag kommer fram och frågar vart det ligger i informationsdisken så får jag veta att det finns två små shoppar (typ 2×2 meter) i var sin ände av terminalen, men att den stora inte har öppnat ännu. Planeras öppna i april någon gång. Så inget afternoon tea för mig, utan det blir en typiskt omotiverat dyr  flygplatsmacka istället (Misslyckande nummer 11).

2015-03-24_12-26-56Nämnde jag att Changi är den bästa flygplatsen i världen? Vart annars kan man hitta ett Powder Room för damerna? Notera att detta inte är toaletten, vilken fanns på ett annat ställe.

Jag kan dock inte riktigt hålla mig och köper till sist en burk Golden Earl Grey. De säljer den för den nätta summan av 2300 kr/kg. En burk är på 100g så jag behövde bara betala en hand (230 kr), men jag tror det är det dyraste teet jag någonsin köpt. Jag har köpt ett te som skulle kunna ha varit dyrare, ett Ceylon OP FF (Orange Pekoe, First Flush) av årets skörd (det är inte bara Congac som använder sig av mystiska bokstäver för ange kvalitén, bättre te från Indien eller Sri Lanka/Ceylong har också roliga förkortningar. Det ger ett väldigt mjukt te med smak som påminner lite om grönt te. Det återstår att se om mitt dyra te från TWG Tea också är värt pengarna. Jag skall dock påpeka att det jag köpte var det billigaste de hade i löste (de hade billigare i påsar, men kilopriset var dock mycket högre), det dyraste de sålde gick på närmare 12000 kr/kg.

Flygningen hel var väl så bra som är möjligt under omständigheterna. Flyget till Frankfurt hade ett uppgraderat inflight entertainment system, maten och servicen var lika bra eller bättre än flygningen ner. Dock visade jag åter igen prov på att teori är min starkare sida och att praktiken lämnar lite att önska. Eller så kan man säga att planeringen var perfekt, men utförandet lite bristfälligt. Då jag vet att det blir lite kallt på planet så hade jag sett till att packa ner min tjockare tröja lättillgängligt i resväskan, men då jag hade köpt en del saker under min tid i Singapore så var jag tvungen att göra om min bagagehantering och kunde inte längre ta med väskan som handbagage. Och självklart glömde jag att ta ur tröjan innan jag checkade in väskan. Resultatet av detta är en lättare förkylning när jag kom hem (Misslyckande nummer 12).

Frankfurt är för övrigt en tråkig flygplats, och jobbig. Jag har aldrig behövt gå i trappor förr, men tydligen var jag tvungen att byta terminal och det gjordes genom att man gick ner för trappor och sedan gick i en lång gång och sedan upp för massa trappor igen. Det fanns en hiss men den verkade inte vilja komma. Och på vägen till trapporna ner måste man gå förbi rökrummet som inte direkt sluter tätt. Jag kan faktiskt känna lukten av rök i mina kläder när jag kom hem.

Dock så är Frankfurt den flygplats som tar säkerheten på störst allvar. De kunde inte se riktigt vad te-burken var för något i röntgen så jag fick öppna den och visa dem. De hittade också min lilla flaska med linsrengöringsvätska som jag glömt fanns i kameraväskan och inte hade lagt i en plastpåse. Slutligen fick jag även kameran avdammad och kontrollerad efter spår av sprängämnen. Jag undvek dock kroppsvisitering, men det var nog enbart för att jag kom ihåg att ta av mig bältet.

I största allmänhet kände man sig dock inte spå välkommen, medan vi väntade på det aningen försenade flyget till Landvetter kommer det en kille och stänger och kaffemaskinen (pluspoäng till Lufthansa dock som bjuder på kaffe), och när vi senare påbörjade boarding så kommer det ett helt arbetslag och börjar montera ner bänkarna vi hade suttit på.

Skönt att komma hem till gamla, kalla, dimmiga Sverige igen.

2015-03-24_23-19-21

One thought on “En serie misslyckanden

  1. Tack o lov att man inte får röka överallt på Frankfurts flygplats längre. När alla andra hade rökförbud bolmades det friskt där.

Comments are closed.