Inte imponerad

Nästa dag var min sista dag i Xi’an, och det fanns en sak som jag var tvungen att göra innan jag åkte där ifrån. Sån jag tog bussen till tågstationen, och hoppade där på buss 306 (turistbuss 5) och halvsov i cirka en timme innan jag var framme. Väl där var det dags för en obligatorisk vandring, men inte för lång denna gången. Och så var jag äntligen framme vid Terracottaarmén. Jag vet inte om det var för att jag fortfarande var trött efter gårdagens äventyr eller om det var på grund av den enorma mängden andra man fick dela yta med, men jag var faktiskt bara måttligt imponerad av detta.

Det går inte att förneka att det är häftigt att de har skapat alla dessa olika statyrer, och att med alla olika variationer på statyerna så är det en fantastisk mängd arbete som måste gått åt till att skapa allt detta. För att inte tala om hur många det är, eller hur stor yta vi pratar om. Men när man går runt där mellan de olika “groparna” och tittar så tycker jag inte de har gjort en särskillt bra utställning av det hela. Visst är det bra att se groparna så att man kan förstå hur stort det är och se hur statyerna står uppradade, men jag tycker de borde ha ett större museum som fokuserar på helheten. Jag tyckder det blir för mycket fokus på själva terrakottaarmén och väldigt lite om resten av denna ofantliga grav.

20140805-0782 20140805-0785 20140805-0788

Jag hade tagit en audioguide då jag ville försöka avverka detta lite fort och inte behöva dras med en långsam grup, men kanske är detta ett av de ställen där en riktig guide är att föredra. Fast jag tycker ett bra museum skall klara sig utan guidening.

När detta var avklarat åkte jag tillbaka till hotellet, hämtade väskar, tog en trehjulig moppe till platsen där Airport Express bussarna gick från. Eller försökte i alla fall. Jag går fram till moppe-gubben och säger “Airport Express, Drum Tower (för det var där i närheten” och han nickar och indikerar att jag skall lägga upp väskan. Sedan frågar han något och jag fattar ingenting. Efter ett tag kommer en annan fram och förklarar att han undrar vart jag vill. Så jag drar upp kartan och börjar peka och sedan bär det iväg. Resan till flygplatsen är ungefär lika händelselös som den är lång, ni kan föreställa er ett par timmar i buss om ni undrar hur det var.

Själva flyget var sedan försenat 45 minuter av någon anledning, men var annars rätt ok. Lite skakig på grund av turbulens, och när vi närmade oss landning i Beijing såg jag att vi blev beskutna med grön laser ifrån sidan.

Frame i Beijing tar jag en snabbis in på turistinformationen och köper en karta eftersom jag vet på ett ungefär vart jag skall men inte namnet på tunnelbanestationen och en karta är alltid bra att ha (bara för att inse att det är samma som jag fick av mina föräldrar från deras resa och som då ligger i min resväska), köper en biljett på Airport Exptess (som här är ett tåg/tunnelbana), byter till tunnelbanan och är snart framme vid min station. Efter att ha studerat kartan i tunnelbanan ett tag väljer jag en utgång, går utmed en gata till första korsningen och tar vänster och fortsätter fram.

Klockan är nu ca 10 på kvällen och baserat på de kartor jag set vet jag att jag nu skall in i ett kvarter till vänster men inte exakt var. Men jag är förberedd och när jag ser en familj som sitter ute på gatan och äter går jag fram och säger på min bästa kinesiska “nihaou” och räcker fram pappret med mit vandrahem. Lappen skickas runt mellan folk, och den yngre sonen säger “hello” så jag svara och skakar hand. Till sist kommer lappen till farfar/morfar som sneglar lite på den och sedan gör en gest som indikerar att jag skall svänga in här och sedan ta höger.

Jag fortsätter mitt sökande och efter ett tag ser jag en skylt Nian Zi Hutong, och svänger in. Efter ett tag kommer jag till en korsning och vet inte riktigt vad jag skall göra, men då kommer en man ut ur ena gången så jag hälsar och räcker fram lappen. Han tittar men verkar inte veta, så han drar med mig en bit in, öppnar en dörr och ropar något. Ut kommer en kvinna (hans fru?) som tittar på lappen och frågar “Are you going to City Walls” (namnet på vandrarhemmet), jag nickar och hon pekar lite längre ner för gatan och säger “It’s over there”, och då ser jag också skylten.

Så jag checkar in och packar upp lite, tar en dush och sover.

 

Jag hatar trappor

Vänta lite, hade jag inte ett inlägg om detta från min Korea-resa också? I vilket fall så hatar jag dem riktigt ordentligt just nu.

Dagen började dåligt, som sig bör, med att jag hade ställt mobilen fel och den gick igång en timma för tidigt. Efter att ha åtgärdat och försökt sova en timma till var det sedan dags att gå upp före tuppen, köpa lite vatten av killen som sov i receptionen, och ta bussen till tågstationen. Vi skylten “Entrance” blir jag nekad ingång, får order att gå till “Transit” istället och går dit. Där får jag veta att biljetten gäller “not here”. Efter ett tag till lyckas jag förstå att det finns ytterligare en tågstation, denna heter Xi’an North och med tanke på att den jag var vid ligger vid norra muren hade jag antagit att det var den men så var inte fallet.

Det var ju ingen bra början, men jag hade ju varit tidig så jag hade lite tid och hittar en kille som erbjuder sig att köra dit för 100 Yuan, lite desperat går jag med på detta. Jag vet inte om det var en taxi jag åkte i, det fanns något som såg ut som en taxameter men det hade kunnat vara något annat. I vilket fall som helst så tog det nog närmare 45 minuter att komma dit och då tycker jag att 100 Yuan är helt OK. Han som körde skrattar antagligen hela vägen till baken över den dumma svennen som betalade överpris. Men med en 45 minuters bilfärd var det inte långt kvar innan tåget gåt och med tanke på det kaos och köer som vart på den andra stationen var jag bra orolig att jag skulle missa det.

Xi’an North är en modern station (och bara för snabbtåg har jag lärt mig senare) och när man kommer in ser det lite ut som en flygplats. I mitten massor av bänkar, utmed väggarna “gater”. Efter att ha frågat runt hittar jag min “gate” som inte ens har öppnat ännu, så jag börjar känna mig lugnare. Efter ett tag öppnar gaten, jag gåt ner till våningen under som har perrongerna, får hjälp att tyda vilken vagn och sittplats jag har (biljetten är 100% kinesiska, surprise), sätter mig på tåget och äter den frukost jag har med mig.

Tåget tar runt en halvtimme, då jag har valt den dyraste biljetten för ett snabbtåg som håller runt 300 km/h, det fanns andra alternativ som tog längre tid, somliga flera timmar. När tåget kommer fram till Huashan Bei (Mt. Hua North) kliver jag av (och tåget fortsätter mot Beijing) och blir åter igen villrådig, då det (som vanligt) inte finns några skyltar. Men jag följer folkströmmen som sedan verkar dela sig mot två olika biljett försäljare (samt en hög med taxichaufförer). Men i alla fall ett av ställena verkade vara någon privat verksamhet och det var inte den jag ville ha. Till sist så hittar jag ett litet hus där det sitter två kvinnor med uniformer jag känner igen. Efter lite trevande kommunikation förstår jag att en av den säger “ticket office” och “this bus” när hon pekar på en bus det står 2 på (som också står still utan folk i).

Efter ett tag kommer en liknande buss med numer 1 på, och alla kineser knör sig in, men jag litar på den uniformerade damen och väntar på 2:an. Tills sist händer det saker och jag går på tillsammans med en del andra. Jag förstår att det är endstationen som är biljettkontoret men innan vi kommer dit måste vi uppenbarligen åka igenom en mindre stad och stanna lite var stans.

På bussen lyckas jag också kommunicera med en annan killa (mestadels via översättningar i hans mobil) och jag får intrycket att han också skall till Huashan så jag kan följa efter honom. Så han går av vid en hållplats och vi hoppar på en annan buss, som, om möjligt, hittar ännu fler ställen att stanna på (faktum är att jag inte såg några hållplatser, den verkade bara stanna där folk ville på eller av). Efter ett tag hoppar han av, men indikerar att han har talat om för konduktören att hon skall visa vart jag går av. Skummare och skummar. Vid ett ställe blir vi stående ett tag, konduktören hoppar av och pratar med någon utan för (hennes son skulle jag gissa) och precis när vi skall åka igen kommer hon ihåg mig och visar att jag skall av och sedan svänga av uppåt. Så jag följer hennes anvisningar och efter ett tag kommer jag till vad som ser ut som ett tempel områden och även indikationer på att det kan vara ingången (typ fler folk som ser ut som om de vill klättra). Så den stora frågan är varför jag hoppade av den första bussen och tog den andra istället.

Men i efterhand tror jag att den andra hade tagit mig till ett annat ställe. Vet dock inte om det hade varit bättre eller sämre. Anyway, jag började gå, och i början var det som sagt ett tempelområde med efter det blev det en fin gång man kunde gå på men ett trappsteg då eller då, men allt eftersom blev det brantare och mer trappsteg. Och med jämna mellanrum fanns det affärer som sålde drycker, frukter, och ätbara saker.

Efter en stund träffade jag en kille som heter Juan, 26 år och jobbade på investmentbank som också var på väg uppför så vi slog följe och hjälpte till att ta lite kort på varandra här och var. Det är mycket lättare att gå när man är två och kan prata lite, så man slipper att tänka på hur jobbigt det är att gå. Han hade packat för att övernatta på ett av hotellen på berget och hade med sig en del mat som han bjöd på, lite kex, choklad, och något han kallade kött (fast det var egentligen en korv stoppad i plastskin som man skalade och åt). Jag insåg ganska så tidigt att jag inte var i min bästa form, jag blev relativt snabbt andfådd och behövde villa, och jag svettades rätt så rejält. Men Juan var värre, det rann svett om honom och han sa att han gillade att vara ute och vandra i berg. En person jag talade med senare sa att luften var så dålig där så att man hade lite ovanligt svårt att andas, så jag skyller på det.

Större delen av vägen var inte så märkvärdig, det var trappor som skulle klättras, och de var ofta gjorde för hand med olika stora steg, men det fanns en kedja på sidan av som man kunde hålla sig i och dra sig upp med. Men det fanns några partier som var så fjantigt branta att det inte är sant. Jag förstår varför folk anser att detta berget är farligt. Ibland var stegen mindre än 10 cm djupa, men 20 cm höga, man fick håll hårt i kedjorna, eller klättra på alla fyra. Och det värsta av allt var att dessa trappor oftast var de längsta. Det fanns en som gick i en skreva i berget, så när man såg sig om hade man trappa ovan och nedan, och berg upptill och till sidorna, bara en liten strimma av himlen var synlig.

20140804-0606 20140804-0615 20140804-0665 20140804-0671 20140804-0708 20140804-0700 20140804-0689 20140804-0679

Grejen var den att jag inte blev så trött av att klättra upp för dessa trappor, för jag stannade ofta för att ta kort, eller vänta på andra som tog kort. När man tittade ner såga man folks huvuden och ryggar, och när man tittade upp deras ändor, men mestadels kollade men rakt fram in i trappan.

20140804-0737Något som imponerade start på mig var den gamla gubbarna som gick upp och ner för berget med ett ok fullpackat med vattenflaskor eller liknande (enda sättet att förse alla affärer utmed vägen med något att sälja). De bar på 50-70 kilo och gick i dessa trappor som vi knappt lyckades ta oss uppför. Det jobbigaste var när man mötte en sådan i ett trångt parti, och fick svänga ut kroppen utanför själva trappan.

20140804-0746När vi till sist kommit till den norra toppen (som är den som alla trappor leder till) så gick jag och Juan skilda vägar då han skulle övernatta och jag bara hade en dag på mig, så jag hade lite mer bråttom än honom. Mitt mål var ju att ta sig till den södra toppen (berget är indelat i 4 toppar, en för varje väderstreck) där man kunde ta sig ut på de där brädorna som ligger på stålpinnar inköra i berget. Dessvärre visade det sig att vägen från den norra toppen till de andra tre topparna innefattade trappor, trappor, och ännu mera trappor. Jag hade läst sedan tidigare att man skulle räkna med minsta lika mycket tid på berget för att gå mellan de olika topparna som man behövde för att gå upp, men jag hade missat att detta var för att det var tonvis med trappor för att ta sig dit. Jag hade fått intrycket att det var mestadels platt och bara lite trappor. Men det verkar som om den norra toppen är avsevärt mycket lägre än de andra tre så man fick ta en riktigt jäkla lång tappa och sedan en hel hög allt från korta till bara vanligt långa trappor för att komma dit.

20140804-0757Jag kämpade på men får erkänna att jag behövde stanna och vila rätt så ofta på vägen. Vid detta laget hade jag också börjat bli rätt så hungrig men dessvärre hade jag felräknat lite så jag var rädd för att om man räknade med kostnaden för tåg hem (okänd summa men troligtvis ~50-100 Yuan), linbana ner (80), säkerhetsutrustning (35) så skulle jag kanske inte ha råd att äta (de tog hutlöst mycket betalt, 10-15 Yuan för en flaska vatten som normalt kostar 2-3). Jag har aldrig varit rädd för att inte ha pengar för, men i kontant-landet kina, mitt ute i ingenstans med gud vet hur långt till närmsta bankomat så kände jag inte för att inte ha råd med tåget hem igen. Så jag höll igen lite och jobbade på.

För att göra livet lite värre började det regna lite, ett duggregn som varade i en halvtimma eller så, och det blev också märkbart kallare när jag närmade mig de södra/västra/östra topparna.

20140804-0775Men efter mycket möda och stort besvär var jag nästan framme, skylten lovade 20 meter men det var nog snarare 200 (fast å andra sidan fick vi en vägbeskrivning av en polis här om dagen där vi skulle följa gatan i 200 km så de kanske inte är så noga med mätningarna) vad jag äntligen framme vid den södra toppen och den Cliffside Plank Walk, bara för att upptäcka att den är stängd (vet inte varför, kan inte kinesiska).

När jag sår där och försöker avgöra om det är otur eller tur (det såg jäkligt läskigt ut) så börjat jag prata med en kinesisk tjej, Hon hade också kommit hit just för att gå på Plank Walken och var mycket besviken. För att vara kines pratar hon väldigt bra engelska, men det visar sig att hon kommer från Hong Kong, så det var inte så konstigt trots allt. I vilket fall som helst så går vi tillbaka en bit och sluter där upp med hennes kompis och fortsätter att prata.

20140804-0779Tydligen var jag vid detta laget så illa tilltagen att det var synligt, för Helen (den första av tjejerna, den andra heter Lilly) så “You look exhausted” och gav mig lite bröd med bönpasta inuti. Ärligt talat hade jag nog lite väl lågt med näring vid detta laget så det var nog tur att jag fick i mig något. Nu när det inte blev något plank walk så hade jag visserligen lite pengar över, men jag tog tacksamt emot och åt vad de gav mig. Senare sa de att jag kanske var lite väl godtrogen som accepterade mat av främlingar i Kina. Om det var dem skulle de ha oroat sig över att det var någon drog i och att de skulle vaka upp utan njurar. Jag å andra sidan var inte så rädd för detta, vi var mitt bland massor av andra turister och mitt på ett berg, så jag tog mina chanser.

Med lite mat i magen kände jag mig fort bättre och vi gjorde sällskap på väg ner till den norra toppen. Åter igen, det är mycket enklare att gå om man har sällskap och någon att prata med, man tänker inte lika mycket på gåendet och hur jobbigt det är. Vid norra toppen gick vi sedan vidare till linbanan ner. Biljettkontoret hade stängt, vilket var konstigt eftersom det stod på det att det var öppet till 24:00. Dock fanns det en lapp (på kinesiska) där det stod att man kunde köpa biljetter vid själva linbanan. Så vi gick ner och ställde oss i kö. Och köade och köade. När vi till sist kommer fram till slutet av kön visar det sig att man måste då lämna kön och springa bort till sidan för att köpa en biljett, det hade varit smartare om kön gått förbi biljettluckan.

Till sist var vi dock på plats i linbanan som gick rakt fram, och sedan väldig brant nedåt. Helen var också rädd för acceleration (och gillar därför inte att gå till nöjesfält) så hon var inte helt förtjust i denna upplevelse. Pappa skulle nog ha dött.

När vi väl kom ner visade sig att det inte var till samma ställe som jag gick upp för, så jag misstänker mer och mer att jag gick via någon mindre turistig ingång. Och inte heller såg jag någon av de gröna små bussarna som skulle ta mig tillbaka till tågstationen. Men det fanns andra bussar där, som skulle neråt, och Helen och Lilly skulle med dem så jag köpte en biljett och vi kom till en stor bussstation istället. Där pratade Helen och Lilly med deras reseledare (de hade köpt någon resa till och från Huashan, men ingen guide på berget) och jag kunde köpa mig en biljett på deras buss också.

Medan vi satt och väntade på bussen bröt det ut ett bråk mellan några andra där och jag fattade inte riktig tvad det handlade om. När det till sist var dags att åka visade det sig att det hade blivit fel någon stans, och för att lugna ner några av dem hade de fått våra platser på bussen, så vi fick vackert ta och vänta på nästa. Den gick dock inte särskilt mycket senare, och guiden såg till att vi fick gå på först (för att guarantera att vi fick plats). Så vi satt och halv/helsov på bussen hem, och när vi klev av vid Bell Tower senare sa vi adjö, och jag staplade hemmåt.

På vägen svängde jag in på en nudel-resturang och köppte någon slags nudelrätt då jag var rätt så hungrig. När jag beställde frågade hon om jag ville ha “spicy”, och jag sa “little”, men när maten kom så visade det sig att vi antingen hade kommunikationsproblem, eller helt olika referensramar för vad “little” betyder. Jag kunde ät en del av det som inte hade varit i kontakt med den starka såsen, men var dessvärre tvungen att lämna det mesta. För att inte risker att ytterligare något gick fel den dagen gick jag då hem och sov.

Zhou

Trots att nästan alt är billigt här i Kina så försvinner pengarna med en rasande fart. Kanske är det på grund av att allt som används är kontanter, och att man tydligare känner av det då, eller så är det bara den gamla vanliga “många bäckar små” principen som är i farten. Bus: 2 Yuan (2 Kr), något att dricka: 5 Yuan, och så fortsätter det. Det hjälper inte att den största sedeln de har är 100 Yuan, så man börjar med en rätt fet sedelbunt som sakta blir tunnare och tunnare.

I vilket fall som helst så var planen för idag att först kolla på Jinding/Hanyangling, en grav för något kejsare som bara är delvis utgrävs då man inte vill gräva mer eftersom man inte kan bevara det man hittar med dagens tekning, och därefter terrakottaarmén. Enligt utsago skulle det gå en turistbuss till Jinding från tågstationen så glad i hågen begav jag mig dit. Efter en del letande och frågande (vilket oftast bara resulterade i “Jinding, no bus, taxi”, så fick jag ett lite mer hjälpsamt svar: “North Gate”.

20140803-0539Så fortfarande inte allt för missmodig begav jag mig dit till fots. Tågstationen ligger ut med norra muren så det är bara att följa den tills man kommer fram. Vilket man gör så småningom, men först måste man gå utmed muren och den gata som följer den och känna sig väldigt ensam. Det finns inget utmed denna gata, ibland passerade det en buss och det måste varit dagens händelse för mycket mer än så hände inte. Och jag hade allvarligt missbedömt sträckan som jag behövde gå, så efter ett tag funderade jag på att ta en taxi eller moppe. Fast det kom förstås inga sådana.

20140803-0544I vilket fall som helst kom jag till sist fram till North Gate och började kolla på bussarna. Allt står ju på Kinesiska så jag fattade rätt snart att jag behövde fråga någon om hjälp. Efter att ha gjort ett par försök fick jag till sist napp med en ung tjej som kunde tillräckligt med engelska för att förstå vad jag ville och kunna förklara hur jag skulle göra. Så hon började titta på tidtabellerna men kunde snart konstatera att om det gick någon buss dit från North Gate så hade den gått för länge sedan. Men skam den som ger sig, hon tog upp telefonen och Baidouade (eller vad det Kinesiska Google nu heter) och drog med mig på en buss till en annan hållplats. Men även där var det för sent.

Vi fortsatte med plan C (eller snarare hon körde på, och jag följde snällt efter) och vi tog tunnelbanan till något som låg utanför den karta som jag hade (men antagligen långt från Xi’ans ytterkant, det bor ju 8 miljoner där trots allt) och därifrån tog vi till lite knep som jag är rätt säker är teoretiskt set olaglig för att korsa lite vägar och annat för att komma till en annan busshållplats.

20140803-0541Ibland försökte hon förklara vad vi försökte göra, och så här i efter hand vet jag inte om hon försökte tala om hur jag skulle ta mig vidare själv, eller om hon bara berättade vad planen var. I vilket fall som helst så steg vi på bussen (hon kanske förstod att jag inte fattade allt hon sa och behövde handgriplig hjälp med detta, eller så ville hon bara hjälpa till ordentligt). Denna bussen var inte en av de stora bussarna som man kör i stadstrafik med utan en lite buss med kanske 10 sittplatser och lite många till som kan stå. På denna bussen fanns det också en separat konduktör som tog betalt (till höger bild), hon satt bredvid dörren och sov mellan hållplatserna. Har sett detta på många bussar och antar att det är ett sätt att få folk i arbete.

Vi åkte denna bussen i en till en och en halv timme och kom till sist fram till dess ändhållplats, som var en grusplan bakom en liten butik uti i ingenstans. Väl där kom problemet att komma den sista sträckan, till sist blev det klart att det skulle komma en buss om 20 minuter eller så, men det fanns även ett par lokala gubbar som erbjöd sig att köra oss dit för 15 Yuan. Zhou blev uppriktigt upprörd över detta priset, rena rama rånet enligt henne och hon kunde inte förstå hur jag ens kunde fundera på det.

Under resan hade jag lyckats förstå att Zhou var student som studerade HR för att bli manager eller något sådant. Jag antar att för en fattig student så kan 15 Yuan vara mycket, men för en rik Svensk så är inte 15 Kr så mycket att fundera över, det är ju mindre än 1 Kr/minut för kortare väntetid.

I vilket fall som helst så kom bussen till sist och den kostade bara 2,5 Yuan så visst var det billigare. Denna bussen hade ingen konduktör, och när Zhou betalade och behövde växel viftade chauffören bara till en handduk med ett cigarett paket på, under där fanns pengarna och Zhou fick själv sköte betalning och växling, han verkade inte heller så intresserad av att se att hon tog rätt mängd växel. I denna bussen fanns det klistermärken som indikerade att man inte fick ta kort (vilket jag gjorde men de blev inte bra), prata med chauffören (vilket Zhou gjorde), eller röka (vilket chauffören gjorde). Bussen var även utrustad med videoövervakning men jag är osäker på om den fungerade, bussen var inte direkt imponerande.

Till sist kom vi fram till muséet, och för att vara något som enligt den själva skulle vara ett av de viktigaste arkeologiska fynden i Kina så kunde de inte ha gjort det svårare att komma till.

Zhou hade tidigare sagt att hon bara skulle följa med till muséet, men inte in, men väl där köpte även hon en biljett, och med tanke på hur lång tid vi spenderade på att ta oss det så var det nog ett bra val, lite vill man ju ha för sitt slit. Om ni skulle undra varför en student har så mycket tid över på en veckodag så är det som så att det är sommar lov i Kina just nu, så det är egentligen inte den bästa tiden att vara där då många familjer gör utflykter och sådant.

Muséet bestod av ett hus där man genom glasväggar och golv kunde se ner it de delar som man grävt ut. Dessa delarna hölls under en väl kontrollerad atmosfär på 19 grader för att bevara fynden. På många sätt liknar det terrakottaarmén i det att det finns massor av rader av soldater, hästar, andra djur och så vidare. Skillnaden är att dessa är små dockor, max en meter höga, och de har troligtvis inte lika mycket variation. Det som var utgrävt så lång var bara området runt en kulle som innehöll kejsarens grav, samt delar av den stadsmur som omgav området. Medan vi tittade runt så stötte jag också på den polska familjen igen, liten värld. Det var svårt att få bilder på detta stället för det var väldigt mörkt och tjockt glas, men här är en (på grisar eller nått).

20140803-0545

I ett försök till att hitta en annan del av utställ20140803-0547ningen, som var utspridd i flera byggnader över ett rätt stort område, så gick vi del och hamnade på en lång, dammig väg som lede till gud vet vad. Men vi träffade lite folk som satt i skuggan av något som liknade en trädodling och de fick oss att vända om igen.

Mot slutet så frågade Zhou om jag vill klättra upp på gravkulle, jag var rätt säker på att man inte fick göra det men hon sa att hon gillade att gå upp för berg så jag hängde på. Vi fick gå en stund innan vi hittade en lucka i det staket som omgav kullen, men efter ett tag så fanns det bara staketpinnar men inget staket så vi kunde klättra upp. Kullen var inte jättehög, såg lite ut som en pyramid som man klippt av toppen på. Väl där uppe hade vi en rätt bra utsikt på det omgärdande ingenting. Men vi satt en stund där och vilade. Efter ett tag gick vi tillbaka till muséet och väntade på bussen hem. Detta var en annan buss som gick mer direkt till trakter som jag kände igen. Efter att ha uttryckt mycket tacksamhet från min sida gick jag och Zhou olika vägar.

Under dagen hade jag konverterat mycket vätska till svett, men min plan för terrakottaarmén var totalt grusade. Trots att det nu var sent och jag trött hade jag dock en del kvar jag behövde uträtta. Jag behövde åka till tågstationen för att hämta ut min tågbiljett till Mt. Hua som jag skulle åka till nästa dag.

Vid tågstationen var det lika mycket kaos som vanligt, eller kanske mer. Jag lyckas med lite hjälp från en polis hitta vart man köper biljetter och stod sedan i kö i 30 minuter innan jag kom fram. Då hade de minst 15 biljettluckor öppna, alla bemannade av rätt så unga tjejer (jag har sett rätt mycket unga tjejer och en del äldre damer, men vart är alla medelålders?) iklädda uniformer med gradbeteckning och allt. Jag är inte säker, men det verkar som om alla publika färdmedel hanteras av samma organisation i Kina, alla verkar ha samma uniformer (även om de på de lite mindre bussarna är lite mindre strikt med klädseln). När jag lämnar fram min lapp med bokningen och passet matar hon in det i datorn och säger sedan något till mig på kinesiska. Jag säker “sorry, don’t understand”, hon kollar på mig, öppnar munnen som för att säga något, skrattar till och går där ifrån. Looking good.

Efter ett tag kommer det en annan tjej som kan engelska som talar om att de inte kan ge mig biljetten för det ör fel namn. Den är bokad för en “Erik Wikstroem” men i passet står det “Erik Wikström”. Jag börjar en lång förklaring om att det är den internationella versionen av mitt namn, och visar på att i passet (i traktor-spårs fältet i botten på sidan) så står det också Wikstroem, och inte nog med det, på mitt kinesiska visa står det också Wikstroem. Hon pratar med en annan, vi diskuterar lite till och sedan säger hon “we wait a minute” och går. Jag antar att hon skall prata med någon högre upp. Efter ett tag kommer så den första tjejen tillbaka, printar ut min biljett och jag är klar. Phuu!

Tar bussen hem, det är en dubbeldäckare och jag tar mig upp till övre våningen. Hållplatsen före min kommer det på ett jättelass med folk, så när jag skall av så hinner jag inte. Ja ja, tänker jag, jag kan gå till baka, en hållplats är inte så långt. Förutom att bussen sedan fortsätter i typ 10 minuter i rätt hög fart innan den stannar igen. Så jag få ta bussen tillbaka istället.

Väl hemma är jag lagom sur och lagom trött, men måste förbereda för nästa dag, då det är så mycket folk på tågstationen så tänker jag att det är bäst att jag är där väl i tid. Så jag packar min Camelback (den jag har vattenblåsa i) och ställer mobilen på tidigt och går till söms.

Bonusbild på riktigt bra engrish:

20140803-0546

Little rain

20140802-0493 Första riktiga dagen i Xi’an börjar jag med att kolla in South Gate, som är den södra porten i stadsmuren. Själva porten är egentligen tre stycken portar med öppna gårdar emellan samt fortifikationsbyggnader ovan på så att man kan försvara portarna om fienden anfaller. Xi’an har en av Kinas bäst bevarade stadsmurar (även om man gjort större eller mindre hål i den för att få igenom trafik) och det är också en av Kinas äldsta städer. Xi’an fungerade som huvudstad mycket längre än vad Beijing har gjort och det var också slutet – eller början, beroende på hur man ser det – på sidenvägen.

Uppe på muren kunde man hyra cyklar för att cykla runt muren och titta på utsikten och sådant. Vilken jag förstås gjorde, så en och en halv timma senare, nästan 14 kilometer avverkade hade jag nu skaffat mig en ordentlig värk i ändan som inte gav med sig på flera dagar. Verkar vara något med att vara på semester och få ont i rumpan, för jag gjorde samma sak i Korea, fast denna gången skulle jag inte bestiga berg dagen direkt efter, denna gången hade jag lite mer vilotid emellan.

20140802-0494 20140802-0503 20140802-0505

Jag tog en mer noggrann titt på Shuyuanmen, och kunde konstatera att de säljer väldigt mycket penslar. Jag köpte nudlar vid ett stånd, de var sådär, men för 7 kr så var det helt klart värt det. Jag köpte också en tavla för 55 kronor, kanske inte den bästa jag har köpt, får se när jag kommer hem (och kanske inte troligt att jag hänger upp den heller). Men just då hade jag inte tillräckligt med kontanter och de tog inte kort, så de försökte tala om vart man kunde hitta en uttagsautomat, vilket är lite svårt när de inte kan engelska och jag inte kinesiska. Men en hel del gestikulerande och en del ritande så fattade jag till sist vinken och begav mig. Den första maskinen jag försökte mig på (Bank of Xi’an) “Your card is a fallback card, do you want to continue?”, då jag vet hur dåligt de översätter till engelska så vågade jag inte fortsätta utan letade upp en annan maskin (Bank of China) som funkade utmärkt.

20140802-0509Sedan tog jag en trehjulig elmoppe till Drum Tower, och råkade hitta en av de mest aggressiva förare Xi’an har att erbjuda. Han tutade på allt, bilar, bussar, lastbilar, andra moppar (två eller tre hjul), människor, allt som hade potential att flytta på sig fick ett tut. Inte för att det gjorde så mycket, ingen verkar bry sig om när folk tutar, jag vet i alla fall att efter ett par dagar så skiter jag fullt i om folk tutar när jag går över vägen.

20140802-0512Drum tower är en byggnad som står när centrum av staden (i alla falla dem gamla staden med muren, vet inte hur moderna Xi’an beder ut sig) och i det fanns en stor trumma (nähä) som användes för att indikera vad klockan var under natten. Fanns inte så mycket att se där, de hade lite trummor och ett museum med gamla möbler. 35 spänn ville de ha för inträdet också.

20140802-0520Sedan gick jag vidare därifrån till de muslimska kvarteren (The muslim quarter) och gick utmed en gata där de sålde diverse krimskrams, men framför allt massor av olika sorters mat, dryck, och godsaker. Här hittade jag en favorit som jag missbrukat hårt sedan dess, en dryck som serveras i en enkel plastmugg, ofta med ett påsvetsat plastlock, när man köper den sätter säljaren ett sugrör genom locket så är det bara att njuta. För 5 spänn också. Jag är rätt säker på att det smakar svarta vinbär, men på sista tiden har jag börjat tvivla på mitt minne och kanske är det något annat det smakar. Men gott är det. Hoppas det finns i Beijing också!

Jag letade också in mig på en överbyggd gata som angav sig för att vara en antikmarknad, men jag såg inte mycket gamla saker. Dock fanns där mycket siden och Pashmina men även en hel del annat (samt det vanligt krimskramset man hittar på sådana ställen).

20140802-0514 20140802-0515

Tanken var att jag skulle hitta till Xi’ans stora moské, som skall vara väldigt speciell då det är en moské men på kinesiskt vis. Ju längre jag gick desto mindre trodde jag dock att jag skulle komma dit, gatan jag gick på svängde lite hit och lite dit, och ibland gick det tomma, mörka, gränder ut men den verkade dock inte gå dit jag ville. Min karta var inte så högupplöst, och den i Lonely Plannet var ännu värre. Men rätt var det var så såg jag lite solsken (tidigare hade det varit överbyggt eller så smalt mellan höga hus att det bara var skugga) och där var den, den största besvikelsen hittills.

Moskén var visserligen fin, men bästa sättet att beskriva den är gamla kinesiska hus. Det enda som indikerade att det var en moské och inte vilken samling gamla kinesiska hus som hels var diverse skrifter på arabiska. Annars hade det lika gärna kunnat vara ett buddistiskt tempel eller någon rik gubbes gamla hus.

Men precis när jag kom och satte mig och via träffade jag en polsk familj som också var där. De hade fram till nyligen bott i Taiwan men skulle nu flytta tillbaka till Polen och tog därför lite semester i Xi’an. De hade börjat i Beijing men inte orkat med det så de åkte till Xi’an men skulle troligtvis åka tillbaka till Beijing senare. En sak de klagade på var att i Beijing så hade de säkerhetskontroller över allt, man behövde alltid skicka sin väska genom en röntgenapparat och sådant. De hade de på vissa ställen i Xi’an också (och Shanghai när jag var där) och jag tyckte inte det var så farligt. I Xi’an hade de även en apparat som man la sin vattenflaska på (gå aldrig hemifrån utan en vattenflaska, för varmt) som jag antar gjorde något test, sedan fick man tillbaka den. Önskar de kunde ha det på flyget också.

Då jag var lite hungrig gick jag tillbaka till gatan med alla mat och provade lite olika saker. Hittade en kille som sålde något som var “not meat” som var rätt OK, men lite väl starkt för mig, och köpte något bröd med hackat kött och lök (tror jag).

Mätt och belåten gick jag till Bell Tower, som ligger i mitten av staden, med en jätterondell runt, så för att komma det måste man gå ner under marken, där det går en gång under rondellen, och för att göra folk förvirrade så går gången inte runt eller i räta vinklar, istället är den en hexagon eller något sådant, så om man vill till andra sidan skall man inte gå två svängar utan tre eller fyra. Jag har gått här ett antal gånger men inte riktigt kommit på hur den är funtad. Som tur är finns det skyltar (på engelska till och med) som säger vilken gata man kommer ut på för varje utgång. Och någon stans mitt i detta finns en utgång så man kommer ut i mitten och kan besöka Bell Tower.

20140802-0528Som är precis som Drum Tower fast utan trummor med klockor. När jag var där hade de också en spelning på klockor, och lite andra kinesiska instrument (och jag tror de hade liknande i Drum Tower om man var där vid rätt tidpunkt). Det var sådär.

Det började nu bli kväll och jag hade bokat in ett besök på The Tang Dynasty som är ett ställe som erbjuder mat och en föreställning. Föreställningen består av dans och musik som kommer från Tang dynastin, en del av det återskapat baserat på bilder och text (så an kan fundera på hur korrekt det är) samt framför på musikinstrument från den tiden (vilket inkluderar två träbitar som sitter ihop med ett gångjärn som man slår mot varandra för att få ett “klack” ljud, men som i princip inte hörs över allt det andra.

För att ta mig dit anlitade jag åter igen en sådan där trehjulig sak, och när jag visade honom adressen så nickade ha och verkade veta precis vart det var. Men när han släppte av mig så kunde jag inte hittad det någon stans. Fick fråga i receptionen i ett hotell och sedan gå ett kvarter för att komma rätt. Tur man var tidig. När jag kom dit så kände jag mig kände jag att jag kanske borde klätt mig lite finare, jag hade min “fina” kortärmade skjorta på mig och ett par shorts (för varmt för något annat) då alla som jobbade där var väldigt uppklädda. Och eftersom jag var där tidigt så såg jag inte så många andra gäster. Men jag behövde inte oroa mig, snart kom det lass efter lass med turister, ledda av en person med flagga och allt, och de såg ut som turister gör mest så jag var rätt så propert klädd trots allt.

I början, medan maten serverades, så satt det sju stycken framme på scenen och spelade lite trevlig bakgrundsmusik. Men jag hade fullt upp med att fokusera på maten som var helt fantastisk. Sex olika rätter: kyckling och potatismos, svampsoppa, friterade tigerräkor med honungsglaserade cashewnötter, kött i sås och ris, någon sorts kall apelsin soppa, och slutligen kinesiska delikatesser. Till detta serverades risvin, jasminte och vatten.

När vi ätit färdigt började själva föreställningen (men först släppte de på med mindre bemedlat folk som bara köpt biljett till showen) som bestod av ett antal olika musik (ibland med sång) och/eller dansnummer. Bland annat ett nummer där ett par tjejer dansade med klänningar som hade väldigt långa ärmar gjort av Ramie tyg som de gjorde olika mönster med (ungefär som band i gymnastik). På det stora hela så tycker jag det var ett väldigt bra arrangemang, maten var väldigt god, och jag gillade showen.

När det var över tog jag mig hemåt igen, och tänkte jag skulle testa baren lite (if you can’t beat them, join them). Så jag gick ner och fick en flashback till 90-talet. Det var hög musik, fullt med folk som fick halvskrika för att kunna kommunicera, och fullt av rök (jag kom direkt ihåg varför jag inte gillar sådana ställen). Men skam den som ger sig, så jag beställde en öl och gick och satte mig på utsidan, lite lugnare och lite mindre rök. Efter ett tag kommer det ut en kines och sätter sig vi samma bord och vi börjar prata lite. Han påstod att han hade tagit lite för många öl och behövde vila lite. När vi pratat ett tag och han återhämtat sig lite frågar han om jag vill följa med in och träffa hans vänner, och jag tänker att det kan jag väl göra. Så vi går in och där sitter två tjejer och en kille.

Jag kommer bara ihåg namnet på en av dem, och det var en av tjejerna som heter SJ (eller snarare det var vad hon presenterade sig som, kommer inte ihåg hennes hela namn, men det skulle betyda “little rain”), och jag kunde konstatera att det inte var öl som han druckit för mycket utav utan snarare någon Jack Daniels bandat med Cola historia. SJ var uppenbart lite överförfriskad, värre så än han som jag först träffade, men ville också fortsätta dricka. Jag började bli lite orolig när hon började hänga lite väl mycket, på stolen, på bordet, eller på mig, vilket som nu råkade vara åt det hållet hon för tillfället lutade åt. Men tack vare det var jag också beredd och kunde snabbt flytta undan mitt ben när hon började spy.

Så den första killen hjälpte henne till toaletten så hon fick spy färdigt, sedan försökte vi övertala henne en stund om att hon kanske borde dricka vatten. Det andra paret var rätt så upptagna med sig själva så det var jag och kines nummer 1 som fick ta hand om henne. Han hade sagt att han var singel, men jag tror att han hade vissa aspirationer på den inte helt nyktra SJ. Efter ett tag var det dock dags att ge upp, så han och de andra hjälptes åt att ta henne hemåt. Han ville dock be om ursäkt så han köpte mig en öl och lite solrosfrön (ha ungefär samma funktioner som nötter) innan han gick. Så jag satt där och drack min öl, försökte äta solrosfröna (man måste skala dem och det finns ett trick som jag försökte bemästra) och tittade på någon konstig komedishow på TV (med två killar som tävlade mot varandra i olika grenar som var så uppenbart riggade till den enas fördel) til ljudet av ett liveband. Minne för livet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Xi’an

Man kan ju lätt konstatera att Landvetter inte är en särskillt stor flygplats och att de taxfree-butiker, kaféer, och restauranger som finns är inte så mycket att hänga i granen. Men det är inte förren man varit i inrikeshallen som man får lära sig vad fattigt utbud verkligen betyder. Här finns ju ingenting! Ett litet café och någon butik, and that’s it. Tog i alla fall en kopp te och började skriva ett bloginlägg.

Finns inte så mycket att säga om resan från Landvetter till Beijing (via Arlanda), det var en ganska händelselös resa opch ungefär lika kul som de brukar vara. Fick dock hjälpa en äldre kines med att få igång inflight entertainment systemet, han ville kolla på samma film som mig, dock tror jag han spenderade större delan av tiden med att titta på min skärm istället.

Lite roligare (men bara lite) blev det när vi kom till Beijing. När vi påbörjade landningen försökte jag se ut för att se om man kunde se staden eller något men då jag satt i mitt-raden vid gången så var det inte så lätt att se. Men vad jag såg var bara vitt så jag antog att vi flög igenom något lågt hängande moln, men efter ett tag så ansåg jag att vi borde kommit ut ur molnet, vi höll ju faktiskt på att landa, men det var fortfarande bara vitt. Det var då jag fick en inblick i hur resten av min vistelse här kommer vara och hur total smogen är här borta.

I väntan på flyget till Xi’an tog jag en kopp te och en macka på Lei Café i närheten av min gate, jag antar att peronalstyrkan var dimensionerad för busy hour och att vi inte var i närheten av det när jag var där. Det var sex stycken som jobbade där, och två gäster. Två var strategiskt placerade i utkanten av cafét för att kunna fånga kunder, två hängde framför disken och två bakom. När jag närmade mig blev jag fångad av en av dem i utkanten som sedan följde mig till disken och tog emot min order, som hon sedan vidarebefodrade till en bakom disken. När jag betalade tog hon pengarna och gav den till en bakom disken som sedan gav till baka växel som sedan lämnades till mig. Men efter att ha varit här ett tag är jag inte längre säker på att de var överdimensionerade, arbetskraft är billigt här, så det är inte ovanligt att det står personer i entrén till restauranger och affärer i väntan på kunder.

När gaten äntigen öppnade fick vi ta bussen ut till planet, den stannade precis vid rampen, men också placerat vid rampen var en bil som var kopplad med en stor slang till planet, jag antog att det var någon sorts avfuktare eller så för det droppade vatten från den, men framför allt blåste den ut en fruktansvärd mängd varmluft på oss medans vi köade för att komma in i planet. Väl innen blev vi sittande en stund och efter ett tag började de bli riktigt varmt i planet. Då fick vi höra att det var något fel på ACn i planet och att vi därför skulle bli försenade medan de försökte fixa detta. Flygvärdinnorna sprang fram och tillbaka och delade ut kallvatten till oss törstiga passagerare. Cirka en timme senare fick de igång ACn och vi kunde lyfta. Den där bilen var nog en extern AC de hade inkopplad ett tag.

20140801-0463När vi landade upptäckte jag en lucka i min planering: jag hade ingen aning om hur jag skulle ta mig från flygplatsen till mitt hotell/vandrarhem. Men jag chansade på Airport Express bussen (som hade en lång kö) som stannade på två ställen i Xi’an, det första stället har jag ingen aning om var det var, så jag hoppades på bättre tur på nästa ställe. När vi åkt en stund och var rejält insmetad i stadstrafik ser jag en stor skyllt där det står Tourist Information och tänker om bussen stannar här inärheten är jag lyckligt lottad. Och det var jag! Den stannade bara ett par hundra meter bort.

Men då upptäckte jag nästa problem, jag hade ingen aning om hur deras övergångsställen fungerade och jag behövde komma över en rätt så traffikerad väg. Effter ett par minuters observation så förstog jag dock hur der fungerade: Gå om du vågar, om du kommer över gjorde du rätt, om du inte kommer över (eller blir påkörd) gjorde du fel.

Så in på turistinformationen, får tag på en engels karta och frågar vart South Gate är någonstans (mitt hotell är strax brevid), och får det utpekat samt får veta att det är typ bata 10 minuters gång dit. Så 10 minuter senare och en liter svett fattigare (här är varmt!) så är jag framme. Mitt rum är lyxigt, det har en egen balkong, som man inte vill använda för att det är så varmt ute, plus att ett AC agreggat är onterat strax ovanför. På vägen dit passerade jag Drum Tower (mer om det senare) och såg några japaner som spelade och sjöng, samt folk klädda i gröna militärkläder med en röd stjärna som verkade samla in eller sälja något (har senare fått veta att de samlar in pengar till fattiga).

20140801-047820140801-0479

20140801-0469Strax utanf20140801-0482ör hotellet ligger också Shuyuanmen som är en gata där de har marknad med massor av stånd där de säljer penslar, penslar, lite jade saker, penslar, tavlor, penslar, ätbara(?) saker, annat krafs, och penslar. Men jag gick mestadels förbi för jag hade fått uppgifter om att det skulle finnas en Wallmart i närheten, och jag hade blivit av med min tandkräm på flygplatsen (brukar ha den incheckad, men fick inte plats denna gången). Så jag kom istället in på en mindre fin gata som hade mer av lokla affärer och restauranger, vid detta laget var det redan mörkt ute och det skulle ha kunnat vara riktigt läskigt (i alla fal om man var ensam tjej) men jag tyckte det var rätt OK. Fick en del konstiga blickar, men det får man som utlänning här. I slutet på gatan fanns sedan ett köpcenter, halvt nergånget. Jag hittade dock ingen Wallmart (men jag har sett skyltar för det senare), men jag hittade en Watson istället som också hade tandkräm. Det fick räcka för denna gången tänkte jag och gick hem för att sova. På vägen hem upptäckte jag att de hade någon slags spelning eller talangtävling i köpcentret så jag stannade en stund och lyssnade på en tjej som spelade fiol. (Jag är rätt säker på att hon inte var så vit i ansiktet, men ljuset var lite jobbigt.)

Fick inte så mycket sömn dagen innen och hade nog lite jetlag. Dock var det lättare sagt än gjort då på bottenvåningen av hotellet ligger The Belgian Bar, som enligt Lonely Planet skall vara en av de bättre barerna i stan. De har också live musik och öppet till sent på fredagar. Men om man bortser från värmen var det en rätt så bra dag.