Ja, jag kunde inte hitta på någon bra rubrik idag. Men kanske skulle man kunna kalla denna post för “bantat”, “man är inte dummare än man gör sig”, eller “är huvudet dumt får kroppen lida”.

Började dagen med att skicka ytterligare ett paket, så min packning är nu 7 kilo lättare, vilket betyder att jag nu har skickat 17 kilo med posten. Och det behövs, för jag hade tänkt köpa med mig lite Makgeolli och Soju hem. Får se om jag kommer ihåg det (och hur mycket väskan väger sedan).

Därefter begav jag mig öster ut med buss. Som stannar på var och varannan korsning (kändes det som i alla fall). Och alla hållplatser heter mer eller mindre samma sak. De börjar med vägens namn, typ Handong-ri, och sedan lägger de på något på det. Det fanns kanske 5 vägar men 50 hållplatser, efter ett tag blev man trött på att höra Handong-ri hela tiden. Men på denna bussen ropades i alla fall namnen ut på både koreanska och engelska, och de populärare hållplatserna även på japanska och kinesiska.

Kommer till hållplatsen jag skall av på men vet inte riktigt hur långt jag behöver gå, men det är en bit. På kartan ser det rätt långt ut, i alla fall i förhållande till öns storlek. En taxi erbjuder sig att köra mig för 3000 Won, varför inte tänker jag. Taxi-chauffören blev nog nöjd för det var inte mer än kanske 3 km, så han tjänade rätt så bra. Men för 18 kr var det rätt OK.

Vad jag till sist kommer fram till är ett lavarör, ett av de längsta i världen faktiskt. Vad detta innebär är att det är en lång grotta som det har runnit lava i för länge sedan. Tydligen så är detta rätt så avancerat då det finns både ett övre och ett undre rör, men man får bara gå i det undre. Men kom ner i röret genom ett ställe där taket rasat in och låg öppet.

Så ner går jag, man kan gå 1 km totalt (men röret är längre) och hela vägen får man ständigt leva med risken att när som helst, utan minsta förvarning, få en stor och kall vattendroppe i nacken. Jag lyckades undvika nacken men andra kroppsdelar var inte så lyckligt lottade.

Det var också svårt att ta kort, dels för att jag skyddade kameran med in svett-lapp (kan få se den när jag kommer hem) vilket täckte över AF-lampan (det är den lampa som lyser, ofta orange, på en kamera innan man tar kort. Den är för att hjälpa autofokusen och har inget med ljusmätning att göra) vilket gjorde det svårt att fokusera. Men framför allt för att det var rätt så mörkt. För att bevara naturen (som förstås är en national treasure number någonting och med på UNESCOS lista över skyddsvärda objekt) så lyser de inte upp grottan så mycket. Det mesta ljuset är riktat mot golvet för att man skall se vart man går.

Men det var väldigt coolt att se spåren efter lavan i alla dess former så som hyllor som sticker ut från väggen (i samma höjd som ytan på laven var, där det fastnade och stelnade) eller i form av “elefant-tår” där lava runnit ner från ovan och stelnat i elefant-tå liknande formationer (som när stearin rinner och stelnar). Eller stalaktiter som bildas när värmen från lava som rinner smälter taket så att det börjar droppa ner.

Efter lavan begav jag mig tillbaka till busshållplatsen, men denna gången till fots. På vägen dit hade jag nämligen sett en annan sak jag ville kolla på. En stor labyrint gjord av cypresser. Jag gick in utan att studera kartan något, det kändes som fusk. Istället började jag med en enkel taktik, alltid ta vänster i alla svängar. Jag gick länge och väl, och ibland mötte jag andra som var ute och letade efter slutet. Men vad jag hittade var istället början. Typsikt att de skulle ha tänkt på min enkla taktik och oskadliggjort den.

Så jag gjorde ett nytt försök men denna gången med högersväng istället. Fungerade inte heller kunde jag konstatera efter ett bra tags gående. Så nu var det dags att istället tillämpa lite logik. Jag började leta efter gångar som tog mig mot mitten (eftersom jag nu hade utforskat dem i ytterkanterna rätt väl) och efter ett tag så gav det frukt och jag kunde äntligen komma till slutet. Jag kunde dock se en folk jag mött tidigare som fortfarande irrade runt.

Rätt nöjd fortsatte jag min reas mot busshållplatsen, på vägen hittade jag två andra lavarör, men inget som var öppet för allmänheten. Det ena hade taket också rasat in på och man kunde se det som ett rätt så igenvuxet hål i marken. Det andra hittades när man skulle byta ut en telefonstolpe och hålet var täckte med ett lock. Men de hade stora skyltar som talade om vart det var och hur fantastiskt det var, det fanns tydligen en underjordisk sjö/dam, och det skulle vara ett av de vackraste rören, dock fick man inte se det, typiskt.

Nära busshållplatsen var det en åker med massa blommor på, i rött, lila, och vitt. Vet inte vad det var för blommor, men de verkade odlade. Rätt snyggt.

Här fick jag stanna till ett tag och fundera vad jag skulle göra härnäst. Jag hade inte tänkt så långt innan. Till sist bestämde jag mig för att fortsätta österut till Seongsan Ilchulbong som är ett litet berg som reser sig rätt upp alldeles vid havet och bildar Jejus östraste del. Berget skapades, som allt annat här, av vulkanisk aktivitet. Varm lava träffade på vatten (troligtvis havsvatten) vilket ledde till en stor explosion (ångexplosion?) som slungade massor av sten och lava uppåt vilket bildade berget. Det ser rätt så lustigt ut, se själva.

Så det var klart att jag var tvungen att klättra upp för detta berget också. Jag vet vad ni tänker: “Skärpning Erik, ett berg till?”, men till mitt försvar kan jag säga att det var bara 180 meter högt. Och man kom dit genom att gå i trappor, och trappor, och fler trappor. Men klantig som jag är så klev jag av bussen för tidigt och fick gå ett par kilometer för att komma fram, uppvärmning kanske?

Förresten, om ni skulle tappa bort en kines någon gång så är det sannolikt att ni kan hitta den här. För vad som var värre än alla trappor var nog att trängas med alla kineser, verkar som om alla kineser på ön var här idag.

När jag var på väg hem fick jag ett SMS från en av koreanerna jag träffade på Hallasan igår. Hon hade sagt att om möjligt så skulle hon vilja ta med med på NANTA, hon hade gjort det med några andra utlänningar och de hade tyckt om det. NANTA är en slags icke-verbal teater som utspelar sig i ett kök (om jag har förstått det rätt). Jag hade tänkt se det i Seoul men inte fått tid. I vilket fall som helst hade hon fått tag på biljetter till imorgon, och undrade om jag ville äta middag med henne. Dessvärre så var ju jag rätt långt bort vid det laget, ungefär så långt bort man kan komma på denna ön, så jag sa att vi kanske kunde ta det imorgon istället, om hon inte hade lust att vänta i en timma eller två.

Det kunde hon tänka sig, vänta alltså. Så jag åkte så sakteligen hemåt igen, på en buss som stannade på alla tio Handong-ri hållplatserna och de 40 andra hållplatserna. Men till sist kom jag hem och gjorde en snabb sväng förbi hotellet och bytte kläder (även 180 meter är svettigt) och sedan träffades vi och åt middag. Hon hade forskat en del om Sverige sedan igår, hon verkade rätt så intresserad av det så vi pratade en del om Sverige och Korea och sådant.

Detta är antagligen det sista jag kommer att skriva, NANTA är klockan åtta på kvällen imorgon och sedan måste jag packa och sova. Flyget går vid sex på morgonen, urk! Jag hoppas att södra Jeju, Seogwipo, är platt och fint så jag slipper klättra, för det är där jag kommer spendera första halvan av dagen imorgon.

2 thoughts on “

  1. Nu får tant ta och lugna ner sig några hekton!

    Erik, har du börjat dejta Koreaner? :D

Comments are closed.