Halla-slaktad

Eller som vi säger i Göteborg: Åh harre jävlar.

Det förstår ni väl att man inte kan åka till Jeju, där Koreas hösta berg finns, utan att bestiga det. Så jag går upp tidigt (trodde jag i alla fall), tog bussen till bus-terminalen och begav mig på jakt efter någonstans att äta frukost. Visade sig att enbart bagerier och hårfrisörer(!) hade öppet så dags. Men bageri fungerar, jag köpte lite olika bröd-historier och en toast och började äta. Verkar som om detta stället specialiserade sig på egg, för det var egg i alla bröd jag åt. Men det är bra, proteiner kommer behövas om man skall klättra i berg.

Efteråt köpte jag lite mer bröd att ta med mig upp, det är ca 10 km upp till toppen och de räknar med 8-9 timmar totalt. Och så svängde jag in på första bästa snabbköp och köpte sportdryck. Fullt utrustad satte jag mig på bussen och fick en gratis bergochdalbanetur. Vägen till där jag skulle börja min vandring slingrade sig upp och ner, höger och vänster, och med skog på båda sidor. Bussen körde fort och kurvorna var branta, jag var faktiskt rädd att den skulle välta ett par gånger, men de andra passagerarna verkade lugna (eller stela av skräck) så jag låtsades som ingenting.

Kommer av och får lite information av en person som jobbade där. Det finns två skydds-läger på vägen upp, och man måste lämna det andra på vägen mot toppen senast 12:30, annars få man inte gå upp. Från toppen skall man gå senast 14:00. Normalt tar det ca 3 timmar att komma till det andra lägret. Då klockan nu var 9:30 så kände jag mig lite stressad. Min erfarenhet från att bestiga Suraksan var att Koreaner, speciellt de äldre bestiger berg som bergsgetter, jag var inte helt säker på att jag var lika snabb som “normalt”.

Så jag kände mig lite stressad och begav mig upp för berget i ett rätt högt tempo. Hittade efter ett tag en Korean som var på väg uppför med rätt bra fart, definitivt snabbare än de flesta, så jag hängde på honom. Tog inte lång tid innan min skjorta var genomsvett, speciellt på axlarna och i ryggen där ryggsäcken låg på. Det är kanske nu läge att förklara mitt klädval. Då mina armar kan extraknäcka som trafikljus så ville jag inte ha något kortärmat på mig och på TV sa de att det skulle bli 23 grader och sol. Då det enda långärmade jag har är skjortor så fick det bli en sådan. Hade även min jacka med mig i ryggsäcken då det kan bli kallt uppe på berget. Hade föregående dag sett toppen dold bland molnen.

Men jag trampade tappert på, och än så länge var vägen rätt lätt, mestadels platt och ibland till och med trä-trall man kunde gå på. Framme vid första lägret stannade jag för att vila lite och min Korean gick vidare. Fortfarande nervös för att inte hinna till toppen gick jag snart vidare, denna gången med jackan på (det blev lite kallt med en genomblöt skjorta). Hittade snart ett par andra Koreaner som också hade bra tempo så jag hängde på dem.

Nu var det dock svårare att ta sig fram, vägen var inte längre nära på platt. Det var bara stora lavastenar som man fick kliva på, över, eller runt, och man hade tur om man kunde hitta ett ställe att sätta foten på som var någorlunda vågrätt. Men framför allt var det nu mycket mera uppför. Lyckades mestadels hålla jämna steg med Koreanerna men fick stanna och vila lite då och då. Till sist kom vi fram till det andra lägret, och klockan var då ca 11:30. Med andra ord skulle jag nog kunnat ta det lite lugnare.

Här fanns det rätt mycket folk, och många åt snabb-nudlar som såldes på stället. Jag stannade där en bra stund och vilade innan jag gav mig på den sista etappen upp till toppen. Som förstås skulle vara den svåraste (fastän att den på skyltar klassade den som lättare än föregående sträcka). Stigen blev smalare och om möjligt var det ännu mera uppför och det krävdes fler pauser. Jag skyller på att jag var trött sedan tidigare.

Hittade till sist en skylt som sa att det  bara vara en kilometer kvar. Jag tänkte att i normala falla så skulle det ta mig kanske 10 minuter, men här så borde det ta närmare 30. Ha så fel man kan ha. Antingen så var det inte bara 1 km kvar, eller så mätte de fågelvägen. Den sista biten var trä-trall, och trappor, och trappor, och ett par trappor till. Vid ett stället så kunde man se upp på berget (och mer trappor) och folk stod i dessa trappor som om de köade. Fattade ingenting tills jag (efter mycket möda) kom dit. Visade sig att man härifrån hade en riktigt bra vy över ön, och alla stod och tog kort.

Från här var det bara 50-100 meter kvar till toppen, vertikalt alltså. Dessvärre höll de på att bygga trapporna hela vägen upp och hade rivit en del av det som funnits där tidigare, så det blev lite klättrande på berget. Men det var definitivt den värsta sträckan.

Kom till sist upp och kunde njuta dels av av en bra utsikt över stora delar av ön, och titta ner i kratern (Hallasan är en gammal vulkan och bidrog nog stort till att skapa ön) och den lilla sjö/dam/pöl som finns där. Klockan var kanske 13:00 så jag hade gott om tid att ta kort, äta, och vila innan det var dags att gå ner igen.

När det började närma sig 14:00 kom det en snubbe som gick omkring och sa till folk att börja gå ner. Senare tog han till mikrofon och högtalare och började ropa om att folk skulle gå ner. De vill inte att folk skall bli fast på berget när det blir mörkt och kallt.

Att gå ner för ett berg är definitivt värre än att gå upp. Dels så är man redan utmattad från uppfärden, men framför allt så blir det en annan belastning, framför allt på knäna. På vägen upp fick jag ett slags tunnelseende där allt jag såg var stenarna rakt framför mig så jag kunde planera vart jag skulle sätta fötterna, och benen på den som gick framför mig. På nervägen blev det ännu tydligare, efter ett tag så tänker man inte på någonting förutom vart jag skall sätta foten härnäst, gärna för att minska lasten på knäna.

Kom till det andra lägret och kände mig hyfsat slut. Vilade där så länge jag kunde tills snubben från toppen kom och sa till folk att det var dags att gå ner även därifrån. Så det vara bara att fortsätta.

När jag satt och vilade på ett ställe på vägen ner började jag prata med ett gäng som jag sett tidigare vid det andra lägret, de filmade något. Sedan gick vi ner resten av vägen tillsammans. Visade sig att de hade varit iväg i Kina och bestigit den Kinesiska delen av ett berg som även låg i Nord Korea (tror det var Nord Koreas högsta) och tagit med sig stenar därifrån. Dessa hade de sedan slängt ner i kratern på Hallasan, i hopp om att förena länderna. Så de gjorde en film om detta. En av dem läste visst media eller något sådant. En av den andra var med bara för att hon ville bestiga Hallasan.

Att gå ner blev lite lättare när man hade någon att prata med, så man kunde tänka på något annat. Men bara lite. Mot slutet var vi alla riktigt trötta och när vi såg att det “bara” var 7 km kvar var stönade vi alla rätt högt. Men till sist kom vi ner till starten och vi var alla väldigt nöjda med detta.

De var väldigt vänliga och körde mig även hem, slapp jag åka döds-bussen igen. Väl hemma utnyttjade jag det faktum att jag har ett badkar på hotellrummet och låg där ett tag. Jag gick just en liten sväng här i rummet, och det var inte en trevlig upplevelse, jag ser inte fram emot imorgon!

5 thoughts on “Halla-slaktad

  1. Träningsvärk är gottont! Vilade du på 2000mh när du smsade?

    • Vad har hänt min min storstadspojk, har du blivit naturbarn?
      Du kan kompensera träningen med benen när du kommer hem med lite styrkelyft (poolplåtar)…..

  2. Jag ska ge dig ett tips! Att gå uppför trappor är enkelt. Att gå ner för dem med stela värkande ben är inte lika enkelt. Spana alltså efter rulltrappor! :D

Comments are closed.