Ja, jag kunde inte hitta på någon bra rubrik idag. Men kanske skulle man kunna kalla denna post för ”bantat”, ”man är inte dummare än man gör sig”, eller ”är huvudet dumt får kroppen lida”.

Började dagen med att skicka ytterligare ett paket, så min packning är nu 7 kilo lättare, vilket betyder att jag nu har skickat 17 kilo med posten. Och det behövs, för jag hade tänkt köpa med mig lite Makgeolli och Soju hem. Får se om jag kommer ihåg det (och hur mycket väskan väger sedan).

Därefter begav jag mig öster ut med buss. Som stannar på var och varannan korsning (kändes det som i alla fall). Och alla hållplatser heter mer eller mindre samma sak. De börjar med vägens namn, typ Handong-ri, och sedan lägger de på något på det. Det fanns kanske 5 vägar men 50 hållplatser, efter ett tag blev man trött på att höra Handong-ri hela tiden. Men på denna bussen ropades i alla fall namnen ut på både koreanska och engelska, och de populärare hållplatserna även på japanska och kinesiska.

Kommer till hållplatsen jag skall av på men vet inte riktigt hur långt jag behöver gå, men det är en bit. På kartan ser det rätt långt ut, i alla fall i förhållande till öns storlek. En taxi erbjuder sig att köra mig för 3000 Won, varför inte tänker jag. Taxi-chauffören blev nog nöjd för det var inte mer än kanske 3 km, så han tjänade rätt så bra. Men för 18 kr var det rätt OK.

Vad jag till sist kommer fram till är ett lavarör, ett av de längsta i världen faktiskt. Vad detta innebär är att det är en lång grotta som det har runnit lava i för länge sedan. Tydligen så är detta rätt så avancerat då det finns både ett övre och ett undre rör, men man får bara gå i det undre. Men kom ner i röret genom ett ställe där taket rasat in och låg öppet.

Så ner går jag, man kan gå 1 km totalt (men röret är längre) och hela vägen får man ständigt leva med risken att när som helst, utan minsta förvarning, få en stor och kall vattendroppe i nacken. Jag lyckades undvika nacken men andra kroppsdelar var inte så lyckligt lottade.

Det var också svårt att ta kort, dels för att jag skyddade kameran med in svett-lapp (kan få se den när jag kommer hem) vilket täckte över AF-lampan (det är den lampa som lyser, ofta orange, på en kamera innan man tar kort. Den är för att hjälpa autofokusen och har inget med ljusmätning att göra) vilket gjorde det svårt att fokusera. Men framför allt för att det var rätt så mörkt. För att bevara naturen (som förstås är en national treasure number någonting och med på UNESCOS lista över skyddsvärda objekt) så lyser de inte upp grottan så mycket. Det mesta ljuset är riktat mot golvet för att man skall se vart man går.

Men det var väldigt coolt att se spåren efter lavan i alla dess former så som hyllor som sticker ut från väggen (i samma höjd som ytan på laven var, där det fastnade och stelnade) eller i form av ”elefant-tår” där lava runnit ner från ovan och stelnat i elefant-tå liknande formationer (som när stearin rinner och stelnar). Eller stalaktiter som bildas när värmen från lava som rinner smälter taket så att det börjar droppa ner.

Efter lavan begav jag mig tillbaka till busshållplatsen, men denna gången till fots. På vägen dit hade jag nämligen sett en annan sak jag ville kolla på. En stor labyrint gjord av cypresser. Jag gick in utan att studera kartan något, det kändes som fusk. Istället började jag med en enkel taktik, alltid ta vänster i alla svängar. Jag gick länge och väl, och ibland mötte jag andra som var ute och letade efter slutet. Men vad jag hittade var istället början. Typsikt att de skulle ha tänkt på min enkla taktik och oskadliggjort den.

Så jag gjorde ett nytt försök men denna gången med högersväng istället. Fungerade inte heller kunde jag konstatera efter ett bra tags gående. Så nu var det dags att istället tillämpa lite logik. Jag började leta efter gångar som tog mig mot mitten (eftersom jag nu hade utforskat dem i ytterkanterna rätt väl) och efter ett tag så gav det frukt och jag kunde äntligen komma till slutet. Jag kunde dock se en folk jag mött tidigare som fortfarande irrade runt.

Rätt nöjd fortsatte jag min reas mot busshållplatsen, på vägen hittade jag två andra lavarör, men inget som var öppet för allmänheten. Det ena hade taket också rasat in på och man kunde se det som ett rätt så igenvuxet hål i marken. Det andra hittades när man skulle byta ut en telefonstolpe och hålet var täckte med ett lock. Men de hade stora skyltar som talade om vart det var och hur fantastiskt det var, det fanns tydligen en underjordisk sjö/dam, och det skulle vara ett av de vackraste rören, dock fick man inte se det, typiskt.

Nära busshållplatsen var det en åker med massa blommor på, i rött, lila, och vitt. Vet inte vad det var för blommor, men de verkade odlade. Rätt snyggt.

Här fick jag stanna till ett tag och fundera vad jag skulle göra härnäst. Jag hade inte tänkt så långt innan. Till sist bestämde jag mig för att fortsätta österut till Seongsan Ilchulbong som är ett litet berg som reser sig rätt upp alldeles vid havet och bildar Jejus östraste del. Berget skapades, som allt annat här, av vulkanisk aktivitet. Varm lava träffade på vatten (troligtvis havsvatten) vilket ledde till en stor explosion (ångexplosion?) som slungade massor av sten och lava uppåt vilket bildade berget. Det ser rätt så lustigt ut, se själva.

Så det var klart att jag var tvungen att klättra upp för detta berget också. Jag vet vad ni tänker: ”Skärpning Erik, ett berg till?”, men till mitt försvar kan jag säga att det var bara 180 meter högt. Och man kom dit genom att gå i trappor, och trappor, och fler trappor. Men klantig som jag är så klev jag av bussen för tidigt och fick gå ett par kilometer för att komma fram, uppvärmning kanske?

Förresten, om ni skulle tappa bort en kines någon gång så är det sannolikt att ni kan hitta den här. För vad som var värre än alla trappor var nog att trängas med alla kineser, verkar som om alla kineser på ön var här idag.

När jag var på väg hem fick jag ett SMS från en av koreanerna jag träffade på Hallasan igår. Hon hade sagt att om möjligt så skulle hon vilja ta med med på NANTA, hon hade gjort det med några andra utlänningar och de hade tyckt om det. NANTA är en slags icke-verbal teater som utspelar sig i ett kök (om jag har förstått det rätt). Jag hade tänkt se det i Seoul men inte fått tid. I vilket fall som helst hade hon fått tag på biljetter till imorgon, och undrade om jag ville äta middag med henne. Dessvärre så var ju jag rätt långt bort vid det laget, ungefär så långt bort man kan komma på denna ön, så jag sa att vi kanske kunde ta det imorgon istället, om hon inte hade lust att vänta i en timma eller två.

Det kunde hon tänka sig, vänta alltså. Så jag åkte så sakteligen hemåt igen, på en buss som stannade på alla tio Handong-ri hållplatserna och de 40 andra hållplatserna. Men till sist kom jag hem och gjorde en snabb sväng förbi hotellet och bytte kläder (även 180 meter är svettigt) och sedan träffades vi och åt middag. Hon hade forskat en del om Sverige sedan igår, hon verkade rätt så intresserad av det så vi pratade en del om Sverige och Korea och sådant.

Detta är antagligen det sista jag kommer att skriva, NANTA är klockan åtta på kvällen imorgon och sedan måste jag packa och sova. Flyget går vid sex på morgonen, urk! Jag hoppas att södra Jeju, Seogwipo, är platt och fint så jag slipper klättra, för det är där jag kommer spendera första halvan av dagen imorgon.

Halla-slaktad

Eller som vi säger i Göteborg: Åh harre jävlar.

Det förstår ni väl att man inte kan åka till Jeju, där Koreas hösta berg finns, utan att bestiga det. Så jag går upp tidigt (trodde jag i alla fall), tog bussen till bus-terminalen och begav mig på jakt efter någonstans att äta frukost. Visade sig att enbart bagerier och hårfrisörer(!) hade öppet så dags. Men bageri fungerar, jag köpte lite olika bröd-historier och en toast och började äta. Verkar som om detta stället specialiserade sig på egg, för det var egg i alla bröd jag åt. Men det är bra, proteiner kommer behövas om man skall klättra i berg.

Efteråt köpte jag lite mer bröd att ta med mig upp, det är ca 10 km upp till toppen och de räknar med 8-9 timmar totalt. Och så svängde jag in på första bästa snabbköp och köpte sportdryck. Fullt utrustad satte jag mig på bussen och fick en gratis bergochdalbanetur. Vägen till där jag skulle börja min vandring slingrade sig upp och ner, höger och vänster, och med skog på båda sidor. Bussen körde fort och kurvorna var branta, jag var faktiskt rädd att den skulle välta ett par gånger, men de andra passagerarna verkade lugna (eller stela av skräck) så jag låtsades som ingenting.

Kommer av och får lite information av en person som jobbade där. Det finns två skydds-läger på vägen upp, och man måste lämna det andra på vägen mot toppen senast 12:30, annars få man inte gå upp. Från toppen skall man gå senast 14:00. Normalt tar det ca 3 timmar att komma till det andra lägret. Då klockan nu var 9:30 så kände jag mig lite stressad. Min erfarenhet från att bestiga Suraksan var att Koreaner, speciellt de äldre bestiger berg som bergsgetter, jag var inte helt säker på att jag var lika snabb som ”normalt”.

Så jag kände mig lite stressad och begav mig upp för berget i ett rätt högt tempo. Hittade efter ett tag en Korean som var på väg uppför med rätt bra fart, definitivt snabbare än de flesta, så jag hängde på honom. Tog inte lång tid innan min skjorta var genomsvett, speciellt på axlarna och i ryggen där ryggsäcken låg på. Det är kanske nu läge att förklara mitt klädval. Då mina armar kan extraknäcka som trafikljus så ville jag inte ha något kortärmat på mig och på TV sa de att det skulle bli 23 grader och sol. Då det enda långärmade jag har är skjortor så fick det bli en sådan. Hade även min jacka med mig i ryggsäcken då det kan bli kallt uppe på berget. Hade föregående dag sett toppen dold bland molnen.

Men jag trampade tappert på, och än så länge var vägen rätt lätt, mestadels platt och ibland till och med trä-trall man kunde gå på. Framme vid första lägret stannade jag för att vila lite och min Korean gick vidare. Fortfarande nervös för att inte hinna till toppen gick jag snart vidare, denna gången med jackan på (det blev lite kallt med en genomblöt skjorta). Hittade snart ett par andra Koreaner som också hade bra tempo så jag hängde på dem.

Nu var det dock svårare att ta sig fram, vägen var inte längre nära på platt. Det var bara stora lavastenar som man fick kliva på, över, eller runt, och man hade tur om man kunde hitta ett ställe att sätta foten på som var någorlunda vågrätt. Men framför allt var det nu mycket mera uppför. Lyckades mestadels hålla jämna steg med Koreanerna men fick stanna och vila lite då och då. Till sist kom vi fram till det andra lägret, och klockan var då ca 11:30. Med andra ord skulle jag nog kunnat ta det lite lugnare.

Här fanns det rätt mycket folk, och många åt snabb-nudlar som såldes på stället. Jag stannade där en bra stund och vilade innan jag gav mig på den sista etappen upp till toppen. Som förstås skulle vara den svåraste (fastän att den på skyltar klassade den som lättare än föregående sträcka). Stigen blev smalare och om möjligt var det ännu mera uppför och det krävdes fler pauser. Jag skyller på att jag var trött sedan tidigare.

Hittade till sist en skylt som sa att det  bara vara en kilometer kvar. Jag tänkte att i normala falla så skulle det ta mig kanske 10 minuter, men här så borde det ta närmare 30. Ha så fel man kan ha. Antingen så var det inte bara 1 km kvar, eller så mätte de fågelvägen. Den sista biten var trä-trall, och trappor, och trappor, och ett par trappor till. Vid ett stället så kunde man se upp på berget (och mer trappor) och folk stod i dessa trappor som om de köade. Fattade ingenting tills jag (efter mycket möda) kom dit. Visade sig att man härifrån hade en riktigt bra vy över ön, och alla stod och tog kort.

Från här var det bara 50-100 meter kvar till toppen, vertikalt alltså. Dessvärre höll de på att bygga trapporna hela vägen upp och hade rivit en del av det som funnits där tidigare, så det blev lite klättrande på berget. Men det var definitivt den värsta sträckan.

Kom till sist upp och kunde njuta dels av av en bra utsikt över stora delar av ön, och titta ner i kratern (Hallasan är en gammal vulkan och bidrog nog stort till att skapa ön) och den lilla sjö/dam/pöl som finns där. Klockan var kanske 13:00 så jag hade gott om tid att ta kort, äta, och vila innan det var dags att gå ner igen.

När det började närma sig 14:00 kom det en snubbe som gick omkring och sa till folk att börja gå ner. Senare tog han till mikrofon och högtalare och började ropa om att folk skulle gå ner. De vill inte att folk skall bli fast på berget när det blir mörkt och kallt.

Att gå ner för ett berg är definitivt värre än att gå upp. Dels så är man redan utmattad från uppfärden, men framför allt så blir det en annan belastning, framför allt på knäna. På vägen upp fick jag ett slags tunnelseende där allt jag såg var stenarna rakt framför mig så jag kunde planera vart jag skulle sätta fötterna, och benen på den som gick framför mig. På nervägen blev det ännu tydligare, efter ett tag så tänker man inte på någonting förutom vart jag skall sätta foten härnäst, gärna för att minska lasten på knäna.

Kom till det andra lägret och kände mig hyfsat slut. Vilade där så länge jag kunde tills snubben från toppen kom och sa till folk att det var dags att gå ner även därifrån. Så det vara bara att fortsätta.

När jag satt och vilade på ett ställe på vägen ner började jag prata med ett gäng som jag sett tidigare vid det andra lägret, de filmade något. Sedan gick vi ner resten av vägen tillsammans. Visade sig att de hade varit iväg i Kina och bestigit den Kinesiska delen av ett berg som även låg i Nord Korea (tror det var Nord Koreas högsta) och tagit med sig stenar därifrån. Dessa hade de sedan slängt ner i kratern på Hallasan, i hopp om att förena länderna. Så de gjorde en film om detta. En av dem läste visst media eller något sådant. En av den andra var med bara för att hon ville bestiga Hallasan.

Att gå ner blev lite lättare när man hade någon att prata med, så man kunde tänka på något annat. Men bara lite. Mot slutet var vi alla riktigt trötta och när vi såg att det ”bara” var 7 km kvar var stönade vi alla rätt högt. Men till sist kom vi ner till starten och vi var alla väldigt nöjda med detta.

De var väldigt vänliga och körde mig även hem, slapp jag åka döds-bussen igen. Väl hemma utnyttjade jag det faktum att jag har ett badkar på hotellrummet och låg där ett tag. Jag gick just en liten sväng här i rummet, och det var inte en trevlig upplevelse, jag ser inte fram emot imorgon!

A vélo dans Paris

Dags att börja utforska Jeju på allvar, mitt första äventyr är att hitta en buss som tar mig in till den äldre delen av Jeju. Efter ett antal minuters läsande av tidtabeller tror jag mig ha hittat ett antal alternativ. De är lite lustiga här i Jeju,hållplatsens namn står på både koreanska och engelska men tabellerna är helt på koreanska. Visar sig också att bandet som ropar ut vilket som är nästa hållplats också bara kör med engelska på vissa hållplatser. Men får helt enkelt hoppas att den man skall till är en av dem.

Så jag koller till vad som heter Local Bus Terminal, vilket betyder att det är härifrån som långdistans-bussarna (så långt som det nu blir på Jeju) går. Men här går även ett antal lokala bussar. Försöker hitta en karta som förklarar hur dessa lokala bussar går men det är stört omöjligt så jag tar till apostlahästarna istället. Jejusi är inte så stort och efter kanske en kvart halvtimme är jag framme vid den första av dagens attraktioner.

Som var inte direkt ett palats men den plats där Jejus Guvenör bodde och regerade under Joseon-tiden. Precis som många andra saker så var det nästan helt förstört av Japanerna men Koreaner är riktigt duktiga på att gräva upp gamla dokument om när och hur byggnader byggdes eller renoverades (eller så älskar Koreaner att skriva om sådant och det finns tillgängligt överallt) och baserat på detta har de byggt upp det mesta igen. Koreaner är också ordentligt bra på att bygga upp gamla byggnader igen, om jag inte nämnt det förut.

Efter detta gick jag vidare och hittade en affär som hyrde ut cyklar och hyrde en för dagen. edan cyklade jag västerut utmed kusten och kollade på den. På Jeju har de så kallade Olle Routes, vilket är vägar som visar upp extra fin natur (lite fjantigt är att i princip hela kuststräckan är täckte av en Olle eller annan). Jag tog tillfället i akt att cykla nr 17 (det är tänkt att man skall gå dem).

Något av det första jag hittade var en en flod som flyter ut i havet, med åren har den ätit sig ner i berget (som är lavasten, på hela ön) tills den skapat en djup canyon och på sidorna växte det träd och annat grönt. Såg ut som något man skulle kunna hitta i en film. Över denna canyon gick det en hängbro (kallad bridge of mists, kanske ser snyggt ut om det är dimma) och på andra sidan hittade jag en liten restaurang där jag åt en risgröt med havsöra (havsöra är en typisk Jeju delikatess).

Sedan fortsatte jag utmed kusten och tittade på hur vågorna bryts mot lavastenarna och allmänt njöt. Kom fram till ett litet berg man kunde gå uppför och se på utsikten (precis som om mina ben inte var trötta nog). Till sist kom jag fram till en strand, och i anslutning till den fanns det ett par vågbrytare men häst-liknande statyer på. Vet inte vad det var för något men jag hade i alla fall kommit tillräckligt långt för dagen och vände hemåt.

Tillbaka i Jejusi lyckades jag lokalisera vad som nog är den stora shopping-gatan. Kollade runt lite med det mesta var stängt. Problemet är att tillsammans med Chuseok så kommer även två andra helgdagar. Den 1:e är Armed Forces Day, och den 3:e är National Foundation Day. Allt detta gör att många tar lite extra ledigt för en sammanhängande period av 10 dagar, så det är mycket som är stängt nu.

Så här i eftertanke var cyklandet kanske inte den bästa idén jag haft. För det första är rumpan rätt så öm, för det andra så lyckades jag bli solbränd på armarna, i nacken, och på näsan. Och sist men inte minst var det min plan att jag skulle bestiga Hallasan dagen efter och då vill man ju ha träningsverk i benen…

Chuseok och dags att banta

Sista helgen i Seoul var rätt händelselös, och det finns två anledningar till detta. Den första är att jag inte hade några direkta planer, och den andra är att det var Chuseok, vilket kan översättas som ”dött på stan”.

Jag började lördagen med att kolla in Garosu road i Gangnam. Somliga säger att det är som SoHo i New York. Jag har förstås inte varit där så jag kan inte uttala mig om det. Men för mig såg det definitivt ut som en gata i Seoul, och ingen annan stans. Lite annorlunda var det faktum att det är en allé och inte så bred, men annars var den väldigt koreansk. Gatan är känd för sina många konstgallerior, modebutiker, och små caféer och restauranger.

När jag gick så såg jag plötsligt ett stort Å målat på en vägg. Det såg precis ut som en Åhlens-Å så jag började leta efter en Åhlens-affär men kunde inte hitta någon. Till sist hittade jag i alla fall affären Å:et tillhörde (det var inte samma byggnad som Å:et var målat på) och affären hette Åland. Vet inte om det hade något med Åland att göra eller om detta bara var ytterligare någon som tyckte det verkade häftigt att ha ett par prickar eller en ring över en bokstav.

Problemet med Garosu road är att när man gått utmed hela vägen så kan man antingen välja att gå tillbaka eller ta en taxi om man vill komma där ifrån. Eller så kan man göra som jag och gå någon kilometer eller tre till en annan tunnelbanestation.

När jag väl kom till stationen tog jag tunnelbanan till Seodaemun Prison som var ett fängelse som användes en bland annat för att låsa in Koreanska patrioter när Korea var en Japansk koloni. Och senare användes det även för att låsa in folk som var missnöjda med militär-diktaturen som rådde i början av Sydkoreas historia (och faktiskt inte tog slut förren sent 80-tal).

Kanske inte ett direkt upplyftande resemål, men intressant om man vill veta lite nya sätt att tortera folk på. Till exempel kan man låsa in dem i en låda på ca 1 kubikmeter som har massa spikar riktade inåt. Och sedan skakar man lådan.

Med huvudet fullt av idéer om vad jag skall göra med mina föräldrar när de blir gamla (okej då, äldre) så fanns det vara en sak till som jag skulle göra den dagen. Sista minuten shopping. Jag hittade lite mer skivor, och en bok eller två till.

Det var dagen efter som jag verkligen förstod vad Chuseok innebär. Det innebär nämligen att det är helt tomt i stan. Jag började dagen med att göra lite sista, sista minuten shopping, eller i alla fall försökte jag. Dagen innan hade jag misslyckats med att hitta lite skivor jag skulle vilja ha (vilket kanske inte var så förvånande med tanken på att de inte var med artister som är populära just nu. För i Korea är det väldigt mycket dagsnotering på en artists popularitet. Men enligt en butik så kunde det finnas en skiva kvar i en annan av deras butiker.

Så jag begav mig ut på stan i jakt på denna butiken och kände mig väldigt ensam när jag gick på de mestadels tomma gatorna. Och inte hittade jag butiken heller. Men skam den som ger sig tänkte jag och åkte till COEX Mall (världens största köpcenter under mark) för där borde det finnas en skivaffär eller två, och kanske har man tur.

Kommer dit och konstaterar att det är ungefär bara en fjärdedel av ställena som har öppet, och majoriteten av dem är restauranger. Men Bandi & Lunis (en bokaffär, och bokaffärer brukar även sälja skivor här borta) skall öppna klockan 12. Bara en trekvart kvar. Jippie! Så jag vandrar runt och utforskar COEX Mall och kan konstatera att det är mycket större än jag trodde. Jag har varit här förr och trodde jag kollat på allt men jag ser att jag missat hela avdelningar. Den sitter också ihopvuxen men saker så som COEX Aquarium, COEX International Hotel, Seven Luck’s Casino, Megabox Cinema, plus ytterligare en shopping-arkad.

Till sist var i alla fall klockan 12, och Bandi & Lunis öppnade bara för att säga att de inte hade några skivor i denna butiken. Suck. Men en annan skivbutik hade också öppnat. Efter mycket letande utan framgång frågade jag en i kassan och han bara skrattade. Tydligen ingen större chans att hitta några sådana skivor.

Så allt som återstod för mig var att åka hem och packa. Och det var på det viset som jag kunde konstatera att jag behövde banta lite. Eller snarare mitt bagage. När det mesta var packat kändes det lite tungt. Jag var rätt säker på att jag skulle åka på övervikt, men vad jag var mest rädd för var att det kanske skulle överstiga 32 kilo. För det är den magiska gränsen som inget bagage får överstiga (för tungt för att lyftas av de som lastar och lossar flygplanen).

Måndagen var långtråkig. Planet gick 13:45 så jag hade gott om tid att äta frukost, packa det sista och checka ut. Sedan vara det bara att ta sig till tunnelbanestationen, vänta på tåget, åka tåget, byta till ett annat tåg och till sist jag man framme vid Gimpo International Airport. Checkade in bagaget, hon som checkade in det bad mig att åter komma om 10 minuter för de behövde kolla något (inte säker på vad, men det kan ha något med lappen det stod ”Heavy” på, som hon skrev dit 24 kg på). Det var bland de längsta 10 minuterna i mitt liv så långt. Men hon sa bara att allt var OK så jag antar att jag hade tur eller något.

Och så var det bara det vanliga väntandet kvar. Till sist klev vi på planet och det lyfte och landade enligt plan (ha ha ha). Kändes nästan som om vi fick vänta längre på bagaget än det tog att flyga, men till sist var allting klart och jag hittade en taxi som tog mig till mitt hotell. Checkade in och packade upp.

När jag packat upp var hade jag två saker jag skulle göra. Den första var att hitta mig själv på kartan. Jag hade en aning om var hotellet låg men ville veta lite mer exakt. Med tanke på att taxi-chauffören som körde hit mig var tvungen att ringa och fråga vart det låg så tänkte jag att det vore bra att ha något mer välkänt ställe som riktmärke. Ifall man behöver åka taxi hem eller så i framtiden. Och så var det ett bra tillfälle att få en första titt på staden. Efter lite vandrande hittade jag ett bra riktmärke (KBS, en TV station, har ett hus med massor av paraboler nästan vägg i vägg). Så nästa steg var att hitta någonstans att äta.

Och det är Chuseok, och om Seoul var folktomt så var Jeju-si (betyder Jeju stad) öde. Men skam den som ger sig, här och var såg jag lite ljus från butiker eller liknande (och the usual suspects så som 7-11 och CU hade förstås öppet). Så jag vandrade genom gatorna och sakta blev det mer och mer öppna affärer och lite mer folk. Till sist kom jag till en gata där det var fullt (relativ till resten av stan) med folk och de flesta ställen verkade ha öppet. Detta är nog huvud-gatan i i Sinjeju (Jeju-si är delat i två delar, den äldre delen och Sinjeju som är den nya. De är mestadels helt skilda och sitter ihop via flygplatsen).

Hittade en restaurang, beställde en Donkkatseu och lite öl. Åt, och sedan gick jag hem och planerade morgondagen.