Slut

Resten av veckan gick rätt så fort, jag började förbereda mig för att åka hem och ha semester så jag såg till att såg till att göra färdigt saker på jobbet och sådant. Denna helgen börjar Chuseok i Korea, vilket är en stor helg där man åker och besöker familjen. Så nästa veckan kommer är det några lediga dagar och företaget rekommenderar också att man använder några av sina semesterdagar för att få upp till 10 dagars sammanhängde ledighet och många av Koreanerna på jobbet skulle inte jobba på fredagen.

Så vi som nu jobbade våran sista veckan i Korea, det vill säga jag, Nathan, och Dongxia, bestämde oss för att vi skulle köpa lite tårta och bjuda dem på på torsdagen. Jag tror det var uppskattat även om det inte var det traditionella sättet som Koreaner firar saker (de åker ut och äter och dricker). Men det gjorde inget för de hade planerat en mer traditionell Koreansk aktivitet för oss så på torsdag kväll blev vi hämtade av bilar och körda till en restaurang som låg vid en sjö i närheten av Anyang. Där åt vi grillad mat (surprise!) men lite intressant var att det inte var nör eller fläsk, utan anka. Fungerar också riktigt bra, speciellt tillsammans med lite Makgeolli eller Soju. Specialliten var rökt anka som man sedan grillade. Mycket gott. Efter detta åkte vi in till Anyang och gick till en bar och drack lite öl också. En mycket trevlig dag på det stora hela.

Så var det fredag, på ett rätt så tomt kontor. Jag gjorde klart de sista sakerna och sedan, sa farväl till de Koreaner som var kvar och gick sedan lite tidigare från jobbet. Hade nämligen bestämt med Patrik och Quang (han har jobbat i Korea ett tag och är gift med Hong som var den andra från Sverige som var här) att vi skulle på lite spontan AW. Charles följde också med. Spontan i detta fallet betyder att Patrik hade bestämt en tunnelbanehållplats, jag valde en utgång, Quang valde en gata och Charles en restaurang där vi åt.

Blev faktiskt riktigt lyckat, hittade en restaurang en trappa upp, det kändes nästan som om man gick in via kök men så var inte fallet. Vi körde grillat (förstås, jag ser en marknad för det hemma i Sverige, tror att det skulle fungera bra). Senare gick vi runt lite mellan olika barer. Det tog ett antal försök varje gång det var dags att hitta en ny bar, det fanns många ställen men inte alla som var i vår smak, en del för ambitiösa, andra lite suspekta, osv. men det fanns massor att välja mellan så det var bara att leta vidare.

Första parkett

Nästa dag började med ett missförstånd. Av någon lustig anledning så var det så att av de som jobbade på företaget som anordnade resan kunde prata riktigt bra engelska, men guiden kunde bara skaplig engelska. Och det var hon som skötte informationsspridningen. Så föregående dag hade hon sagt att vi skulle samlas igen klockan 9:15 i lobbyn. Så både jag och amerikanskan var redo, men ingen kom. Och det var då jag började ana ugglor i mossen. För det hade tidigare pratats lite om klockan 10 också. Så jag började förstå att vad guiden sagt var att vi skulle samlas klockan 9:50, men det är inte så stor skillnad när man uttalar det på engelska: fifteen och fifty (fiftee). Så vi tog oss en promenad utmed sjön ett tag. Faktiskt riktigt fint ställe.

Andra försöket gick bättre och strax före 10 åkte vi iväg till ett Buddistiskt tempel som heter nästan samma som en kötträtt: Bulgugsa (maträtten heter bulgogi) som precis som många andra saker är med på UNESCOs lista över World Heritage Sites (jag lovar, Korea och Japan har nog lagt beslag på hälften av alla World Heritage Sites). Vi spenderade nog en två timmar med att gå runt i templet och titta, det fanns bland annat en staty av en gris man kunde klappa för att få tur. Det fanns också små stentorn av sten som folk staplat för att få tur med sina studier. Vi klättrade upp för ordentligt branta trappor (de var så branta för att påminna folk om att livet inte är lätt, vilket definitivt märktes när man försökte ta sig upp). Fanns också en stenpagoda som också finns avbildad på 10 Won mynten (helt värdelöst mynt, värt bara lite över 5 öre, får man ett är det kört).

Köpte ett litet vindklockspel (japp det är var internet säger att det heter) som jag skall hänga upp på min balkong och driva grannarna vansinniga med.

Åkte tillbaka till Gyeongju där vi efter lite letande (eller snarare där busschauffören efter lite letande) hittade till stället vi skulle äta på. Vad vi fick var traditionell Koreans mat, antagligen dock inget som vanligt folk åt då det bestod av ett antal olika rätter och många såg ut att vara lite halvavancerade att göra. Men det var väldigt gott, jag har bilder jag kan visa när jag kommer hem (ha!).

Under lunchen satt jag vid samma bord som Japanerna och vi pratade lite, eller snarare jag pratade med den av dem som kunde engelska och lyckades väl använda några av de japanska ord jag kan med de andra två. Men vad jag kunde konstatera var i alla fall att det finns något som är värre än tonårstjejer, och det är medelålders Japanskor. Jag misstänker att deras barn nu är gamla nog att klara sig själva vilket innebär att de sitter hemma med inte så mycket att göra, vilket betyder att de har massor av tid att bli fanatiska på. Och deras makar verkar tjäna tillräckligt bra för att de skall kunna åka runt en del och gå på konserter och sådant, även om detta var första gången i Korea.

Så de var bra inlästa på artister och hade sina favoriter bland de olika pojkbanden, framför allt verkade de alla vara galna i Infinite. Jag upptäckte senare att de hade förberett skyltar med som det stod Infinite på, och namn på bandmedlemmar. Ni vet sådant som tonårstjejer brukar göra.

Efter lunch åkte vi till centrala Gyeongju där det finns en park som innehåller ett antal stora gravhögar. Det finns tydligen hundratals sådana i området och de är alla från Shilla-tiden. Problemet är bara att man inte vet vem som ligger i vilken hög, det verkar inte finnas nedskrivet och det är för många för att det bara skall vara kungar och medlemmar i kungafamiljen, så troligtvis så fick alla som var rika nog en hög.

En annan anledning till att man inte vet vem som ligger var är att enbart 5 högar har utforskats (jämför det med våra gamla vikingagravar!). Det finns två anledningar till det, dels så väntar man på att tekniken skall gå framåt så man bättre kan bevara och utforska högarna, men framför allt är att det är ett jättejobb. Den första som utforskade en hög höll på och grävde i över 40 år! Högarna är täckta av jord, men innanför det finns det ett tjockt lager av kullerstens-stora stenar, så om man flyttar en så ramlar en annan ner i dess ställe, men måste nästan gräva bort hela högen för att komma in.

En grav var dock öppen för allmänheten, man kunde gå in i graven och se hur det såg ut längst inne (dock var det skyddat av glasväggar). Längst in i graven är det en träkista och massor av skatter. Den graven man kunde gå in i var rätt unik i det att det bara fanns en kropp där. Tydligen så fanns det massor i de andra, man misstänker att man i Kinesisk stil begravde folk med tjänare och allt. Anledningen till att det inte fanns det i den man kunde gå in i är troligtvis att den skapades efter att Buddismen kom till Korea.

När vi väl var klara med gravarna var det dags att bege sig till området där konserten skulle vara. Väl där fick vi stå i kö ett bra tag, av någon anledning blev konserten försenad en trekvart eller så och sedan så leddes vi in i ordning baserat på vilken sektion vi satt i. Som väl var så var vi fjärde gruppen som leddes in så vi behövde inte stå och vänta för länge.

Väl inne kunde jag konstatera två saker, det första var att jag fick valuta för pengarna jag betalt, det var en rad mellan mig och scenen och på den satt andra i våran grupp. Faktum var att det nästan var för nära för man få en rätt brant synvinkel mot scenen och om artisterna var långt bak på scenen såg man bara deras huvuden. Men man skall inte klaga. Det andra jag kunde konstatera var att jag underskattat Japanerna, de var mer skrämmande än jag trott och hade med sig en stor banderoll det stor Infinite på som de hängde upp på staketet framför oss.

En annan nackdel med att sitta så nära scenen var att varje gång de sköt av fyrverkerier ryckte jag till ordentligt eftersom fyrverkerierna satt framför scenen, det vill säga direkt framför mig. Och sedan regnade det aska på en. Men man skall inte klaga.

Lite ovanligt var att det tillät att man tog kort på konserten, oftast gillar de inte det. Lite roligt var att en tjej (från Hongkong) som satt bredvid oss hade värdens teleobjektiv, tror inte hon räknat med att sitta så nära scenen som hon gjorde. Men hon fick nog ett par riktigt bra bilder på någons närhår eller tandfyllning med det.

Själv upptäckte jag att det är rätt svårt att ta bra bilder på en konsert, det vara väldigt jobbigt motljus från alla strålkastare på scenen och  självklart hade de också en stor skärm bakom som visade massa färgglada mönster i takt till musiken. Jag fick sitta och ratta med exponeringskompensationen som en galning. Det var först långt senare som jag insåg att det antagligen hade blivit avsevärt lättare om man bytt mätmetod till att bara mäta i mitten. Man lär så länge man har en lever, och kanske kan jag testa min teori någon gång i framtiden.

En annan rolig sak var att de första-, andra-, och tredje-pristagarna  från Cover Dance festivalen fick framträda under konserten. Ännu mer imponerad av det, det är ju en sak att framträda i TV och en publik (som man kan se) på kanske 100 pers. En helt annan sak att att ställa sig på scen i en fullsatt arena efter att ens favoritband just har framträtt.

Jag sa ju tidigare att det inte räcker med att sjunga, man måste dansa också. Det finns förstås undantag, som demonstrerades av Davici, en grupp med två tjejer. Den första sången de sjöng så hade man ibland kunnat tro att det var statyer. De bara stod där rakt upp och ner och sjöng. Och när bara en av dem sjöng så stod den andra helt still (vilket förstås inte var så annorlunda mot när de sjöng). Men jag förlåter dem, för de kan sjunga riktigt bra. Och i den andra sången de körde var det lite mer fart på dem, lite.

Men allt måste ha sitt slut och så även denna konserten och det var snart dags att åka tillbaka till hotellet och sova. Dan efter var inte så spännande, det var bara en lång bussresa tillbaka till Seoul. Om man bortser från det faktum att jag lyckades söla ner min tröja när vi åt lunch och sedan gick omkring halva dagen och försökte dölja detta faktum, inte så lätt i när man mitt i tunnelbanetåget och behöver en hand för att hålla i sig.

Noblesse (men dåligt med oblige)

Har varit lite dålig med att uppdatera på sistone, men det finns en väldigt bra förklaring till detta: Jag har roat mig på annat håll, om ni har tur kanske jag säger hur lite senare.

Framme i Gyeongju var det dags att äta lunch och där träffade vi som varit i bussen resten av gänget som hade köpt samma paket som oss. Totalt var vi: Jag (börjar med det viktigaste), ett gäng israeliter (tror det var 8 stycken men de höll sig lite för sig själva), en amerikan, 4 koreaner, 3 medelålders japanska kvinnor, två från företaget som anordnade resan och allt, samt en guide.

Efter lunchen begav vi oss iväg till en traditionell Koreans by, vilket betyder att husen är mer eller mindre oförändrade sedan de byggdes för länge sedan. Vet inte exakt hur gamla husen var och det varierade nog lite från hus till hus, men vissa var från 1500-talet. Vad som är lite speciellt är dock att det faktiskt bor folk i denna byn än idag, så det är inte bara ett museum eller liknande. Det gjorde att man fick ta det lite lugnt när man tittade runt så att man inte inkräktade i deras privatliv.

På vägen dit berättade guiden en del om Koreas historia och om byn, och hon guidade oss också genom byn och pekade ut intressanta saker och berättade lite om kände personer som bott i vissa av husen. Jag måste säga att mycket blir bättre om man har en guide, det är sällan man hittar lika mycket information i de broschyrer och skyltar som finns som man får från en guide. Till exempel så berättade hon varför adelsmännens hus alltid var belägna längre upp på berget (i Korea är man nästan alltid på berget, det är mer en fråga om hur mycket det lutar, tror ca 60% av ytan är berg) än det vanliga folket. Om det skulle regna mycket och floden stiger mycket, eller om det rinner ner mycket vatten utmed berget så blir i alla fall inte adelsmannens hus översvämmat. Noblesse!

Vidare är det väldigt lätt att se vilka hus som tillhörde adeln och vilket som tillhörde det vanliga folket. Adelsmännens hus har tegel på taket medan vanligt folk får nöja sig med halm. Sedan är det ju en skillnad i storlek och en del annat också, men teglet var bara för adeln.

När vi var klara med byn så åkte vi in till stan, som faktiskt inte är särskilt stor, bara en 200,000 människor bor här. Trots detta är Gyeongju rätt så inflytelserik, mestadels på grund av att det var huvudstaden i Shilla (en föregångare till Joseon, som föregick Korea) som hade stort inflytande på den Koreanska kulturen. Så när det koller till kulturella saker så räknas fortfarande Gyeongju som en viktig stad. I vilket fall som helst så var det nu dags att äta middag.

Mätta och belåtna var det sedan dags för K-POP Cover Dance Festival. Detta är en tävling där grupper från hela värden är med och tävlar. Det hela går ut på att välja en K-POP låt (eller flera) och sedan lära sig den tillhörande dansen, och de som kan göra detta bäst, det vill säga bäst härma originalet och sedan kombinera detta med de vanliga kraven man har på folk som står på scen (utstrålning mm.) vinner.

Kanske dags att här förklara att i K-POP så är det inte så enkelt att du bara kan kan komma upp med en låt sjunga den och sedan lyckas. Varje låt (eller i alla fall de stora låtarna som man marknadsför sina album etc. med) måste ha en tillhörande dans. Dansen behöver inte vara jätte avancerad eller något sådant men den bör vara tillräckligt unik för att associeras med låten. Så om man tittar på intervjuer med en grupp som just har släppt en ny singel så kommer det ofta en fråga om just dansen.

I vilket fall som helst, mer än 1800 grupper hade anmält sig till denna tävlingen, och i första rundan så skickade man in en video och sedan valdes folk ut baserat på det. Sedan hölls det tydligen uttagningar i varje land tills det bara var 13 kvar som alla kom till finalen i Korea. Själva finalen hölls i något som jag misstänker var ett operahus eller konserthus (det var rätt fräckt designat men jag tror inte jag tog kort på det) men var mestadels en TV-grej. Vilket betyder att det var inte jättemycket publik, men hade nog kunnat fylla på mer om man velat, och man hade antagligen kunnat använda en större arean om man velat. Däremot fanns det gott om kameror och det fanns ett par MCer som presenterade de tävlande.

Men framför allt märkte man det när de efter en 3-4 bidrag skulle komma någon riktig grupp och sjunga. Gruppen presenterades och allt, publiken klappade händerna och så, men det blev inget framförande, det klipptes istället in innan man sände det. Fast faktum var att de faktiskt kom ett framträdande, fast det var senare och då körde de alla artisterna på rad.

I vilket fall som helst så tycker jag det var väldigt roligt att se, och en del av de tävlande grupperna var väldigt bra. Det vara bland annat ett gäng från Nigeria (eller Niger?) som var fantastiskt skickliga. Och i ett annat gäng från Japan var det en liten kille som var grymt bra, speciellt med tanken på att han bara var 14 år. Mycket imponerad av att de överhuvud taget vågar ställe upp med att åka till ett främmande land och sedan uppträda i nationell TV. I slutändan var det en Thailändsk grupp som van, Japanerna kom tvåa och Nigerianerna trea.

Efter detta var klockan rätt mycket och det var dags att åka till hotellet och sova. Hotellet låg en bit utanför staden vid en sjö, och granne med typ 15 andra hotell. Verkade vara en populär semesterort. Jag hade tur för jag hade inte beställt något särskilt dyrt hotell (inte amerikanskan heller) men vi hade blivit ”uppgraderade”, jag antar att de andra alla hade valt det dyrare hotellet och det skulle vara för jobbigt att ha två pers på ett annat ställe. Hotellet var helt klart dyrare än vad jag skulle ha betalat för, det vet man genom att man räknar antalet restauranger i hotellet och man behöver mer än en hand. (Det faktum att en tredjedel av alla kanaler på TVn var av typen TV Shop, fast med dyrare saker, fick mig att undra lite vad det är för sorts folk som brukar bo där.)

Och nej, det blir inga bilder denna gången.

A night on the town

Dagen efter Eddison så kom även Patrik hit, han är den nya projektledaren eller något sådant. Men framför allt är han svensk, och det var rätt trevligt att prata lite svenska efter alla dessa dagar med bara engelska. Han kände även Hong (NIV-testaren som kom från Sverige) och hennes man Quang, och Quang bestämde sig för att ordna en afterwork.

Han hade ett tips om ett ställe i Itaewon, vilket visade sig vara en restaurang i Hyatt Hotell. Vägen dit var inte enkel, mestadels för att det är uppför hela vägen, och när vi väl var mer eller mindre framme så hittade några vad de trodde var ingången, men de var nog snarare varuintaget eller något. Men vi lyckades ta oss in i trädgården, och efter att ha trampat rund där lite kom vi till ett ställe som verkade rätt. Det var det dock inte men vi blev visade genom halva hotellet i diverse gångar och korridorer till stället vi letade efter.

Hyatt Hotell är  är aningen över min prisklass i normala fall. En bra bit över. Och just den dagen hade de anordnat någon sorts fest så det var inträdesavgift också så det var långt i från det billigaste jag varit med om. Men vi fick i alla fall valuta för pengarna, stället var väldigt snyggt dekorerat i höst-tema, med röd- och orangefärgade löv och anat. Dessvärre så vad antagligen dekorationen det enda som var bra med stället, för övrigt var det rätt så normalt fast med höga priser.

I vilket fall som helst stannade vi där ett rätt så bra tag, och med tiden så droppade folk av och till sist var det bara jag och Patrik kvar. Vi bestämde oss för att gå vidare och leta upp ett (lite billigare) ställe i mer centrala Itaewon. Vi hittade till sist en bar där vi tog ett par öl till innan vi begav oss hemåt. Då vi bor i olika delar av stan tog vi var sin taxi. Jag hittade en som gav mig ett erbjudande på 20,000 Won för att köra till Gangnam. Så jag kom hem till sist, runt 3 på natten. Det var ett tag sedan jag var ute så sent.

Och det höll också på att gå riktigt illa då jag skulle upp tidigt dagen efter för att åka till Gyeongju. Som tur var hade jag varit förutseende redan på jobbet och skrivit ner en lista på vad jag behövde packa ner. Så lite lagom packad packade jag ner lite kläder och annat i min ryggsäck och la mig sedan för att sova några timmar.

Allt för snart gick alarmet, men på något mystiskt sätt så vaknade jag nära på en timme senare, bara en timme innan bussen skulle gå. I andra ändan av stan. Så utan frukost begav jag mig ut, hittade en taxi och så var jag iväg. Jag sa tidigare att om man har bråttom skall man ta tunnelbanan, men precis som med det mesta finns det undantag, och ett av dem är klockan 7 på en lördagmorgon. Det tog nog inte mer än 30 med taxi, med tunnelbana hade det tagit minst 45 minuter. Så det fanns gott om tid för mig att leta upp bussen och sedan gå och äta lite frukost. Sedan var det bara att gå på bussen och sova i ett par timmar tills vi kom fram i Gyeongju.